Mannen som ville rena Sverige
I ”Käraste Herman” skriver Maja Hagerman om rasbiologen Herman Lundborg – läkaren som populariserade idéerna om rasliga hierarkier men kom att gifta sig och få barn med en samisk kvinna. Heléne Lööw har läst ett inträngande porträtt av en motsägelsefull man.
Få svenska forskningsanstalter har blivit föremål för så mycket uppmärksamhet som Statens institut för rasbiologi, bildat 1921. Men trots att institutet och dess förste chef Herman Lundborg ständigt refereras till och spökar i debatten om den svenska rasismens historia är dess egen historik egentligen ganska okänd. Förvisso har idéhistorikern Gunnar Broberg gjort en mycket intressant studie av den politiska process som föregick institutets tillkomst och dess första decennier. Men det finns fortfarande väldigt mycket som vi inte vet om den konkreta verksamheten och den person som mer än någon annan kommit att symbolisera den: Herman Lundborg.
I sin nya biografi ”Käraste Herman. Rasbiologen Herman Lundborgs gåta” tecknar vetenskapsjournalisten Maja Hagerman ett mycket inträngande och djupt fascinerande porträtt av Lundborg. Vi får följa hans liv från ungdomen och framåt och läsa om hur hans intresse väcks för den gryende rasbiologiska forskningen. Rasbiologerna menade att allt liv styrdes av biologiska lagar och definierade samhällsproblem som kriminalitet, missbruk och misär som i grunden biologiskt betingade. Föreställningarna var också starkt kopplade till en allmän renhets- och sundhetsideologi. I centrum stod såväl föreställningar om olika ”mänskliga raser” som skulle delas in och rangordnas, som vikten av rashygien och rashygieniska åtgärder för att förhindra en ”degenerering” av ”folkstammen”.