Poetiska speglar under vardagens yta
J H Engströms dokumentära fotografi bygger på en paradox: samtidigt som bilden hävdar att denna människa har funnits, framstår bilden som instabil och bedräglig. Det vi inte kan veta om en individ – fantasier, begär, osäkerhet eller rädsla – intar en viktig plats i hans fotokonst, som nyligen har belönats med Leica Oskar Barnack Award.
En lite äldre kvinna sitter i ett nattlinne och ler med uppdragna axlar, som ett barn i trygghet. Någon står i ett hörn med ansiktet utsuddat till oigenkännlighet, som en förlängd gest av att vilja skydda sig själv. Människorna på bilderna i J H Engströms första bok ”Härbärge” (1997) är hemlösa och hör till samhällets mest utsatta. I ett avseende är det visuella upplägget det man kunde förvänta sig, den fattiga människan är betraktad, bildens objekt. Vad som inte är lika klart är vad personen är för slags gestalt eller vad det är för typ av fotografi. Hon har inte en etablerad roll, och bilden inte en etablerad genre.