Debatten döljer en maktfråga
MODERNAUTSTÄLLNINGEN. Den tänkande, talande och skrivande konstnär som bedriver konstnärlig forskning hotar galleristernas, konsthistorikernas och kritikernas formuleringsprivilegier. Det skriver Andreas Gedin. Ann-Sofi Noring tycker att debatten har haft både förtjänster och komiska höjdpunkter.
Kritiken av Modernautställningen har till en del blivit en kritik av den konstnärliga forskningen. Men få har på allvar diskuterat forskningsprojekten eller den konstnärliga forskningen. Jag misstänker att den slarviga kritiken döljer en maktfråga. Den konstnärliga forskningen ger konstnärer en position att tala om sin och andras konst utifrån. Inte minst erbjuder den en möjlighet till en fördjupning av det konstnärliga arbetet som den ekonomiska marknaden inte kan erbjuda. Och denna tänkande, talande och skrivande konstnär hotar kuratorernas, galleristernas, konsthistorikernas och konstkritikernas formuleringsprivilegier.
Till de nya doktorandtjänster i fri konst som utlystes i våras var det mer än 50 sökande till varje plats. En nationell forskarskola har upprättats i år samtidigt som doktorandnivån har etablerats inom alla konstnärliga discipliner som sammanlagt har cirka 70 doktorander.