En annorlunda bild av dagens USA

SVD I USA

De kallas för Canyon Critters. Det är ett skällsord för människor som bor i bergsdalen. Hungry Horse och dess invånare är inte som andra.

73-årige Raymond Toole sörplar blaskigt amerikanskt kaffe. Han sitter utanför Dam Town Tavern i Hungry Horse Montana. Det är tisdags kväll och ett dussintal människor har samlats på krogen för att koppla av. Servitrisen Angie Storkson springer fram och tillbaka bakom bardisken, häller upp öl och sprit till gästerna. Det är sista passet efter en slitsam arbetsvecka och timmarna masar sig långsamt fram.

Med trötta rörelser häller hon upp en påtår till Raymond.

–Det är för mycket statlig kontroll. För många lagar och regler, det är som att bo i en diktatur, muttrar han genom mustaschen.

Raymond Toole är krigsveteran. Under sin tid i den amerikanska marinen såg och upplevde han platser som både bokstavligt och bildligt talat är en hel värld från det lilla samhälle vi befinner oss i. Men det är här i Hungry Horse han trivs bäst. Vintrarna är dock lite stränga så då tar den gamle mannen husbilen till Arizona.

–En gång i tiden blomstrade Hungry Horse. Många flyttade hit när dammen byggdes på 1950-talet. Då fanns det 21 barer i staden, nu finns det tre.

Det lilla samhället med 900 invånare – som faktiskt fått sitt namn av två hungriga hästar – ligger insprängt mitt bland Montanas mäktiga berg. Under bygget av den enorma dammen, en av USA:s största, lockade Hungry Horse till sig arbetare från hela landet och ekonomin gick på högvarv. När dammen var färdigbyggd, 1953, försvann jobben och arbetarna med dem. Sedan dess har skogsindustrin utarmats och aluminiumfabriken har skurit ner verksamheten alltmer för varje år som gått. 30 procent av invånarna lever under fattigdomsgränsen, som i dagsläget är knappt nio kronor om dagen per person.

Angie Storkson kommer ut och sätter sig bredvid mig på bänken. Hon tar en nypa marijuana ur en genomskinlig påse, stoppar ner den i sin blankpolerade vita pipa och tar ett djupt bloss.

–Vill du ha, frågar hon och sträcker fram pipan. Nä, vad dum jag är. Du jobbar ju, skrattar hon och tar ett bloss till.

Raymond Toole är en av få personer på krogen som röstade i presidentvalet för två år sedan. Hans val föll på en oberoende kandidat.

–Egentligen har vanliga människor ingenting att säga till om. Det passar inte oss som bor i Montana, vi vill bestämma över våra egna liv. Obama försöker förvandla USA till ett socialistiskt land, vilket vi är emot. Men alla politiker ljuger, de säger vad som helst för att få din röst.

Han vill helst inte prata politik och börjar i stället plötsligt berätta om sin farfars far, som hette Joseph Kemp Toole och var Montanas förste guvernör.

Kvinnan på bänken intill tjuvlyssnar intresserat. Hon heter Kim, är i 40-årsåldern och just nu en aning överförfriskad.

–Raymond brukar inte säga ett ord till någon. Han är här varje kväll och är nästan en del av inredningen på Dam Town Tavern. Jag tror inte att jag någonsin hört honom prata förut, skrockar hon uppenbarligen överraskad.

Kim vill inte tala om vad hon heter i efternamn men berättar om sitt liv som ensamstående mamma. Det är svårt att få ekonomin att gå ihop och hon vägrar att bli försörjd av en man – de vill alltid ha något i gengäld.

Kims bänkgranne, Ed, avbryter och propsar på att vi ska följa med till Stonefly Lounge för att höra just henne sjunga. Stonefly ligger i staden Coram, fem minuters bilfärd från Hungry Horse. Ikväll är det karaokeshow och ungdomarna är här för att festa. Väggarna skakar av hög musik och söt marijuanarök ligger som en seg och klibbig hinna över dansgolvet.

Med raspig stämma gör Kim sin tolkning av Janis Joplins ”Mercedes Benz” och belönas med en öronbedövande applåd. Hon tar en sista drink, gör tummen upp och konstaterar att kvällen varit lyckad.

Fem kilometer från Hungry Horse ligger nationalparken Glacier och härifrån vill Katie Kosnoff aldrig flytta.

–Livet är hårt. Man kämpar ständigt för att överleva. Men tack vare vildmarken – bergen, floden, skogen och sjöarna – är jag tillfreds.

Katie har alltid minst två jobb för det måste man ha för att klara sig här. Just nu är hon servitris på en restaurang och jobbar dessutom som allt-i-allo för en markägare. På vintern arbetar hon på en skidanläggning.

För att spara pengar har Katie valt bort tak över huvudet under sommarmånaderna. Hon älskar att sova utomhus och lägger sig för det mesta i en sovsäck under bar himmel. Riskabelt, med tanke på att området är fullt av grizzlybjörnar och andra vilda djur.

I bergdalens små samhällen är den syntetiska drogen metamfetamin ett stort problem Nästan alla Katie känner har knarkat, liksom hon själv. För att finansiera sitt eget missbruk begick hon brott, dömdes och fick sin rösträtt indragen. Hon har aldrig registrerat sig igen.

–Jag vet ändå inte vem jag skulle rösta på. Jag har fullt upp med annat. När alla räkningar är betalda har jag kanske 100 dollar kvar. Vad händer om jag blir sjuk eller om bilen går sönder? Allt jag älskar finns här, men man måste kämpa för att hålla sig flytande.

När det är extra jobbigt brukar Katie tänka på att folk betalar stora pengar för att komma hit och uppleva det hon upplever varje dag.

Vintern i Montana är lång och hård. Trots det bor många kvar i sin trailrer eller husbil även när temperaturen kryper ner till mot minus 50 grader. Sam Harris hävdar att det inte är några problem för hans mobila hus har avlopp, vatten och el. Och om något oförutsett inträffar hjälps grannarna åt.

–Vi måste ta hand om varandra, annars överlever vi inte. Om ett hus blir insnöat så skottar vi fram det. Alla känner alla, du vet hur det är på ett litet ställe, säger Sam och tar en klunk öl av märket Blue Ribbon – det billigaste men det bästa, förklarar han.

Plätten bakom familjens trailer är en samlingspunkt på kvällarna. Folk droppar in och sätter sig på plaststolar runt lägerelden, dricker öl och snackar om ditten och datten. Sjuåriga Samantha kommer ut med en lemonad, stereon spelar ”I will get by” med Grateful Dead.

Det är svårt att slita blicken från svamparna som pryder 50-åriga Carol Lamars armar.

–Det där var länge sen ska du veta. Jag skaffade tatueringarna på 70-talet, jag är inte samma person längre, fastslår hon och erkänner motvilligt att hon en gång var hippie.

När landets politik kommer på tal stiger volymen i sällskapet och det blir snabbt uppenbart att ingen gillar politiker och ingen bryr sig om det stundande kongressvalet. Ryan Mcilhurgrey tycker ändå att det är viktigt att USA nu har en svart president. Det enar landet.

–Han är ändå en nigger, sluddrar en mycket berusad man som vinglar fram och tillbaka runt elden.

– Idiot, viskar Carol medan de andra i sällskapet ignorerar honom.

Charles Krasselt, även kallad one-eyed Charlie, slår ner blicken och stryker sitt rödlätta skägg när han förklarar varför Obama inte kommer att bli omvald.

–Många står i vägen för honom och det han vill göra med det här landet. Han kan prata hur mycket som helst om att han vill förändra det ena och det andra men det är inte självklart att han kan genomföra det. En sak är säker, USA behöver förändring.

Charlie bor också i en trailer tillsammans med sin fru, två chihuaha-hundar, två guldfiskar och en katt som heter Freddy Krueger – en honkatt, poängterar han.

–Jag vill leva mitt eget liv. Jag är en bra person. Här är mina vänner, min familj, vad mer behöver jag?

Sällskapet nickar instämmande och flammorna från lägerelden stiger upp mot en kolsvart himmel. När träpallen, som ger näring åt elden, brunnit upp är det dags att ge sig av.

21-årige Aaron har nyligen flyttat hemifrån. Han har en sliten gammal husvagn på en camping utanför staden där han bor med sin flickvän Jessica, hennes tvåårige son och flickvännens bror, James. De bor gratis på campingen men måste i gengäld hjälpa till med att sköta verksamheten.

Sommaren är snart över, turisterna och deras pengar borta. En kärv årstid väntar, men än är värmen tryckande. Arons kompis Curtis är på besök. Snart ska han och resten av gänget iväg och svalka sig i den iskalla floden Flathead – efter grillningen. Stora saftiga köttbitar och korv står på menyn. Curtis tänder en pipa och tar några djupa bloss. Han tycker att alkohol är mycket farligare än marijuana men är noga med att röka ”ekologiskt odlat”.

–Jag ville ta värvning efter skolan. Jag växte upp hos min farfar som är en före detta marinsoldat så det kändes självklart. Men armén ville inte ha mig. Idag är jag väldigt glad för det – jag vill inte döda folk.

När Curtis gick på gymnasiet fejkade han en mjältbrandsattack. Han ringde in ett hot till sin skola och placerade ut ett vitt pulver. Det hela var ett påhitt men polisen tog det på största allvar. Curtis avslöjades och dömdes till sex månaders fängelse. Han blev flaggad som terrorist och förbjöds att resa med flyg, tåg och buss. Han fick inte skaffa kreditkort, köra bil, äga vapen och han fråntogs sin rösträtt.

–Jag får fortfarande inte flyga eller ha kreditkort. Men jag får ha vapen.

Curtis vill inte berätta hur många vapen han äger, men det är många. Han har även skaffat olika typer av skyddsutrustning, för att bland annat skydda sig från biologiska attacker – om de skulle inträffa.

–Man vet aldrig, bäst att vara på den säkra sidan. Vi har rätt att bära vapen, vi är fria män och tänker förbli det. Det står i grundlagen.

Aaron klappar den tilltufsade papegojan Cora. Fågeln guppar upp och ner av belåtenhet. Aaron är den ende av ungdomarna som har framtidsplaner för han vill utbilda sig, flytta från husvagnen och ”få ett bättre liv”.

–Jag vill bli motorcykelmekaniker. Utbildningen kostar 24000 dollar så nu försöker jag spara. Men det är svårt. Jessica jobbar inte eftersom hon måste ta hand om sitt barn.

Bernice Hindbergs största skräck är pedofiler. Familjen bor i ett hus som varit i släktens ägo sedan 1930-talet. För att inte förlora det måste Bernice och hennes man ta alla jobb de får. Just nu jobbar hon som städerska.

–USA har haft problem med ekonomi så länge landet har funnits, det har alltid krävts ett krig för att dra upp oss ur kriser.

Hon bekräftar bilden som många andra ger: det finns en speciell mentalitet i Montana. Man kämpar sig genom livet, man vill inte ha med myndigheter att göra och man försöker hålla polisen så långt borta som möjligt.

–Under en väldigt lång tid har polisen inte vågat sig hit. Vissa flyttar till bergsdalen för att hålla sig undan, om du förstår vad jag menar. Man ringer polisen om någon blir mördad. Men om en pedofil skulle dyka upp i området så tar vi hand om det själva. Vi skjuter först och frågar sen.