Hur är det med din fittavund?

Det var 1989, mitt sista år på Kulturvetarlinjen i Linköping. Vi hade kommit till efterkrigstiden och skulle göra en decenniestudie som grep över litteratur, idéhistoria, historia och bild. Jag och mina närmaste kvinnliga studiekamrater valde feminismen och tidsspannet 1968–1978. I det glada 80-talet och yuppie-erans sista frustande andetag levde kvinnoaktivismen på sparlåga.

Den 8 mars samlades en liten skara kvinnor på torget och tände ett ljus för varje kvinna som blivit mördad av en man det senaste året, utan att framkalla mycket mer än en gäspning från lokaltidningarnas reportrar. För att höra deras lågmälda sång ”Ååå tjejer ... vi måste höja våra röster för att höras” behövde de förbipasserande hörapparat.