Recension
Apan vågar gripa tag
När katastrofen inträffar i en människas liv krymper världen sekundsnabbt. Orden försvinner, människorna i omgivningen blir skuggor, jaget stängs inne i det egna, plågade medvetandets ekorrhjul. Så kunde man beskriva psykologin i Jesper Ganslandts Apan. Filmens huvudperson, en man i trettioårsåldern, vaknar upp i ett badrum någonstans, alldeles blodig. När han tvättat av sig ger han sig ut i den grå gryningen i ett förortsområde, kanske i södra Stockholm. Vi följer sedan hans desperata vandringar under den följande dagen fram till sena kvällen. Vem är han? Och vad har hänt honom? När filmen är slut vet vi en del, bland annat att han är bilskollärare och har ett litet barn. Gradvis träder konturer av ett ohyggligt drama fram, men bara följderna av det, inte själva händelseförloppet, och inte orsakerna bakom det.
Och filmens styrka är just att den berättar utan förklaringar. Det tvingar åskådaren att vara på helspänn och lämna alla förutfattade meningar. Olle Sarri spelar den desperate mannen med en så enastående inlevelse att han nästan spränger filmduken med förtvivlan och ilska. Kameran är extremt närgången och lämnar honom inte för en sekund – den blir där motsvarigheten till hans totala instängdhet i sig själv.