Recension
Englanders hajpade bok varken rolig eller djup
Enastående, ett mästerverk, smart, modig, vacker. Dessa berömmande ord står att läsa på omslaget till den amerikanske författaren Nathan Englanders tredje bok, med vilken han introduceras på svenska. De som lyfter den till skyarna är andra mer namnkunniga författare som Dave Eggers, Jonathan Safran Foer och Michael Chabon. Jag vet inte om de känner Englander och har velat hjälpa honom med marknadsföringen eller om de helt krasst har tagit betalt för att låna ut sina namn – jag har i vilket fall som helst svårt att tro att de på fullaste allvar tycker att ”Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank” är stor litteratur. Det är den nämligen inte, långt därifrån.
Titelnovellen, som höjer sig något över de övriga, lånar sin yttre ram från Raymond Carvers stilbildande ”Vad vi pratar om när vi pratar om kärlek”. I Carvers berättelse sitter två par runt ett köksbord i New Mexico och sveper i sig gin och tonic, medan Englander låter sina två par träffas i Miami och bli höga på gräs. Hos Carver handlar det förstås om kärlek och i förlängningen om själens obotliga ensamhet, medan Englander intresserar sig för identitet och etnicitet: närmare bestämt vad det innebär att vara judisk. Det ena paret i hans novell är sekulariserade judar medan de andra är ultraortodoxa, något han utvinner en del hyfsat underhållande och tänkvärda poänger ur.