Ivar Arpi:Ännu ett turkiskt inbördeskrig?

Nu beskyller president Recep Tayyip Erdoğan och premiärminister Ahmet  Davutoğlu det prokurdiska partiet HDP för att ligga bakom PKK:s våld. Men först måste kronologin bli rätt: HDP attackerades över 170 gånger innan valet i juni. Det var innan Turkiet bestämde sig för att bomba PKK i Syrien och Irak. Det var innan PKK begick några attacker. Erdoğan har startat kriget igen för att han inte kunde acceptera valresultatet från den 7 juni då hans parti AKP förlorade sin majoritet. I samma val lyckades HDP för första gången med att ta sig över 10-procentsspärren in i parlamentet. Man bör därför se anklagelserna för vad de är: Erdoğan startar hellre ett nytt inbördeskrig än kompromissar om regeringsmakten.

De senaste dagarna har över 400 attacker skett mot allt som verkar kurdiskt, enligt HDP:s partiledare Selahattin Demirtaş. Partiets högkvarter i Ankara stormades i tisdags. HDP:s partilokaler har attackerat i hela Turkiet. Demirtaş menar att den turkiska staten ligger bakom. Attackerna har kommit efter att PKK i ett attentat dödade ett antal turkiska soldater. Det kom som en hämnd efter att turkiska marktrupper gått till attack mot PKK i Irak. USA fick som bekant med Turkiet i kampanjen mot IS, men det har Erdoğan använt som förevändning för att attackera PKK i Syrien, Irak och Turkiet.

Orsaken till HDP:s framgångar är att religiösa kurder efter IS belägring av Kobane i Syrien övergav president Erdoğans AKP till förmån för HDP, eftersom man uppfattade Turkiets passivitet inför kurdernas lidande som ett svek. HDP är dock en del av samma rörelse som PKK. Något Erdoğan använder i sin kampanj mot dem. Omvalet är i november. När nu PKK och Turkiet befinner sig i konflikt, kommer HDP fortsatt kunna hävda att det är ett parti för hela Turkiet? Eller kommer nationalistiska krafter att göra det omöjligt? Det är vad Erdoğan hoppas på i alla fall.

I turkisk politik finns fyra stora grenar: fascisterna i MHP, islamisterna i AKP, sekulära kemalisterna i CHP samt vänstern/kurderna och minoriteterna som har HDP. Just nu har AKP, CHP och MHP en gemensam fiende i PKK. Erdoğan räknar med att detta kommer göra nationalism till en stor skiljelinje och att detta ska missgynna HDP. Men han leker med elden. Det fascistiska MHP kan lika gärna vinna på det. Då riskerar AKP att hamna på ruta ett igen – utan egen majoritet.

Man bör även se det som nu sker i Turkiet i ljuset av kriget i Syrien. Det är egentligen inte längre ett syriskt krig, utan snarare ett regionalt, där Turkiet är inblandat i allra högsta grad. På många sätt är det även ett europeiskt och svenskt krig. Svenska medborgare strider både för IS och för kurdiska sidan mot IS. De som lyckats bäst i kampen mot IS är just kurderna i PKK – där YPG, HPG och PJAK ingår. Henri Barkley, tidigare Turkietexpert på amerikanska utrikesdepartementet har sagt att: ”USA har blivit YPG:s flygvapen och YPG har blivit USA:s markstyrka i Syrien.” När nu Turkiet trappar upp sina attacker mot PKK stärks IS. Medan USA bombar IS, bekämpar Turkiet i stället de enda som faktiskt gör något mot IS.

I avtalet mellan USA och Turkiet får amerikanerna använda flygplatsen Incirlik i sina attacker mot IS. Som motprestation stödjer USA den turkiska planen av en säkerhetszon i norra Syrien. Ett område som YPG i dag kontrollerar. I praktiken är avtalet alltså ett underkännande av samma organisation som USA förlitar sig på som marktrupper mot IS. För någon tydlig skiljelinje mellan PKK och YPG går knappast att dra.

I Wall Street Journal(25/7) intervjuades nyligen den 24-åriga kvinnan Zind Ruken som strider mot IS. Vad hon säger är talande: ”Alltihop är PKK men olika grenar. Ibland är jag PKK, ibland är jag PJAK, ibland är jag YPG. Det spelar egentligen ingen roll. De är alla medlemmar av PKK.”

HDP visade att det finns en fredlig väg framåt för kurderna. Men den vägen har nu stängts av Erdoğan och nationalistiska turkar. Är detta verkligen ett land som USA bör samarbeta med i kampen mot IS? Är detta verkligen ett land som ska få gå med i EU?