Genetiken går vilse i kulturen
Med hjälp av DNA-analyser kan man studera sådant som svenskarnas ursprung och utveckling. Eller kan man det? Utgångspunkten för befolkningsgenetiken är i själva verket arkeologiska och politiska kategorier som inte går att applicera på genetiska data.
I takt med att DNA-analyser utvecklats till en tillförlitlig vetenskaplig metod för studier av förhistoriska ben, har frågor som kring förra sekelskiftet skapade slitningar inom humaniora och naturvetenskaperna på nytt väckts till liv. Studier av folkgrupper, som då utfördes av anatomer med hjälp av den sedermera utdömda skallmätningsmetoden, verkar återigen möjliga med hjälp av de mer exakta genetiska kartläggningarna. Att DNA-analys som metod är tillförlitlig är tyvärr ingen garanti för att tolkningarna av resultaten är det. De utgår nämligen ofta från subjektiva uppfattningar om kulturellt beteende och använder sig av arkeologiska kategorier som är illa lämpade för detta sammanhang.