Recension

Långsam musikFosses dikter en åkallan

MESSIANSKT. Någon gång ska ljuset komma, det är löftet i Jon Fosses ”Långsam musik”. Allt som är viktigt upphävs och negeras. Inte minst Gud och kärleken genomgår dessa förvandlingar, skriver Elisabeth Hjorth.

Uppdaterad
Publicerad
Annons

Tidskiften 10TAL satsar i sin andra bokutgivning på Jon Fosses poesi. Urvalet i ”Långsam musik” är gjort av Marie Lundquist, liksom den finstämda översättningen. När den landar i brevlådan tänker jag att en bok med en sådan titel förstås bör släppas på hösten. Aldrig är diskrepansen så stor mellan tidningsbilderna på mustiga långkokta grytor och den infernaliska mängd arbete som måste hinnas med. Det långsamma som skulle vara lockande blir snarast provocerande i sin ouppnåelighet.

När jag läser dikterna, de första från en samling utgiven 1993 och de senaste, tidigare opublicerade dikterna från 2010, konfronteras jag med min egen rastlöshet. Den långsamhet som i förordet anvisas som ett erbjudande, ett sätt att vara i dikten, tycks omöjlig. Är jag över huvud taget mäktig den? Eller har jag tappat förmågan att lyssna till upprepningar och dröjande ordmusik?

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons