”Nu har jag mina rötter i Sverige”

Med barnbarnet kom insikten om att hon på allvar slagit rot – och lusten att bli bättre på svenska. Då hade Luz Miranda levt i Sverige i halva sitt liv med en ständig längtan bort. För dottern Patricia har frågan om svenskhet varit ett livsdilemma.

Publicerad
Luz Miranda, här med dottern Patricia (t v), känner sig i dag som en del av Sverige men tillhörigheten till Fittja är ändå starkast. ”På de här vägarna sprang mina barn”, säger hon.

Luz Miranda, här med dottern Patricia (t v), känner sig i dag som en del av Sverige men tillhörigheten till Fittja är ändå starkast. ”På de här vägarna sprang mina barn”, säger hon.

Foto: Daniella Backlund
Luz Miranda ­arbetar som ­lokalvårdare på Mångkulturellt centrum i Fittja, men efter årsskiftet får hon fast anställning som konstpedagog där. I konstprojekt har barn bland annat fått måla en bod.

Luz Miranda ­arbetar som ­lokalvårdare på Mångkulturellt centrum i Fittja, men efter årsskiftet får hon fast anställning som konstpedagog där. I konstprojekt har barn bland annat fått måla en bod.

Foto: Daniella Backlund
Annons

– I tjugo år levde jag med illusionen att nästa år, då skulle jag flytta tillbaka till Chile. Jag var som en växt man häller vatten på för att den ska överleva en dag till. Men den lever inte.

Det säger Luz Miranda som var 20 år när hon och hennes tvååriga dotter Patricia flyttade till Sverige efter att hennes man fått asyl som politisk flykting.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons