Tove Lifvendahl:Medan vi pratar och pratar

Medan den politiska eliten ägnar sig åt konstfärdigt bryderi och broderi kring om vi ska säga flyktingkris eller politisk kris eller kanske systemkris, huruvida de som tar ordet systemkollaps i sin mun är rimligt oroade eller hysteriska av ogrundad rädsla, om statsrådet Wallström som sade i DN om nivåer på 190 000 ankommande per år att ”i längden kommer våra system att braka ihop” verkligen har synkat med statsrådet Andersson som i Agenda inte kunde svara på om det var hållbart med 500 000 per år (de tråkiga frågorna försvann då statsminister Löfven förklarade att Sverige behöver ett andrum), och om utmaningarna i själva verket inte är rena problem, eller om ordet problem gör att man problematiserar i onödan, och att man kanske borde tänka på vissa problem snarare som vår egen ovilja att förändra något. Och medan någon ur den politiska eliten undrar så över om det egentligen inte är tecken på härskarteknik att skriva och säga ”vi måste våga prata om” fastän det är ett uttryck som används om allt ifrån hushållsekonomi, döden, bilden av funktionshindrade, kvinnors relation till sina kroppar, kramsamhället, självmord, lönekostnader, till hederskultur, pedofili, och för den delen flyktingpolitik och integration, påpekar någon annan att kanske är just den där ordkombinationen rent av farlig för kanske har uttrycket också används någon gång av krafter som inte får födas och gödas, och då kommer man också att tänka på ett visst parti som numera också är en del av den politiska eliten och som under många år lyckats med att fånga motståndarna i en evig helvetesvånda över om man talar för mycket om dem och därmed ger dem syre, eller om man talar för lite om dem och därmed gör att de få stå oemotsagda, och sedan blir det ännu svårare när ett visst parti förespråkar hjälp på plats samtidigt som Hans Rosling också gör det, och när förslag som ett visst parti förespråkade för en tid sedan nu övertrumfas av regeringens och oppositionens andrumsambition, samtidigt som Gustav ”Det är skit” Fridolin och Åsa Romson svär och gråter i sitt dubbelspår men ändå stannar kvar i regeringen, och där den del av eliten som utgörs av ett splittrat stort fackförbund tappar fattningen och kastar vilda anklagelser omkring sig på mikrobloggen Twitter om att ledarskribenter som citerar Per Albin Hansson manar till våld och samtidigt säger någon på allvar inom samma elit att Centerpartiet nog har gått och blivit apartheidförespråkare.