Sista slaget då kungen var på plats
Kungar ledde sina arméer på slagfältet längre än vad många tror. Inte förrän vid mitten av 1800-talet började monarkerna överlåta befälet åt andra.
Fråga: ”Gustav II Adolf stupade vid Lützen, när han anförde sina egna trupper mot fienden, öga mot öga. På en av Danmarks kändaste historiemålningar kan man se en skadad Kristian IV mitt i ett sjöslag där han personligen anför danskarnas styrkor. Och så vidare – förr ledde kungarna sina flottor och arméer, men det var länge sedan. Hur länge sedan? När föredrog monarkerna att dra sig tillbaka till sina slott och huvudstäder och låta undersåtarna kriga för deras räkning?”
Dick Harrison: Faktum är att kungarna höll sig kvar på slagfältet längre än många tror. En vanlig uppfattning är att de slutade leda trupper i fält någon gång i mitten av 1700-talet, som en logisk följd av den tidigmoderna statens utveckling, uppkomsten av militärakademier och en professionalisering av armékåren. Den brittiske kungen Georg II brukar ofta anföras som exempel: han deltog i slaget vid Dettingen år 1743, under österrikiska tronföljdskriget, men efter honom har ingen brittisk kung (eller drottning) lett trupper i fält.