Charlie fick cancer – systern gav honom nya stamceller

Oförklarliga blåmärken på konstiga ställen, trötthet och feber. Helt plötsligt var fyraårige Charlie inte sig själv. Och snart fick hans familj beskedet att han led av den farliga sjukdomen leukemi. Storasyster Celiine minns första gången hon besökte sjukhuset.

– Jag gick in i rum D och där satt mamma och pappa och grät vid bordet medan Charlie satt och tittade på Ipaden.

Sedan följde en period av sjukhusbesök och tuffa behandlingar.

– Det tråkigaste är att inte kunna gå i skolan och missa hockeyträningarna. Och alla mediciner som gör en trött och illamående, säger Charlie.

Efter två och ett halvt år var Charlie färdigbehandlad, men inte friskförklarad. Och snart dök blåmärkena upp igen. Doktorns besked: cancern var tillbaka.

Nya behandlingar följde, med både cytostatika (medicin som ges som behandling mot cancer) och strålning.

– Man skjutsas in i en vit maskin och det tar ungefär 20 minuter varje dag. Men det känns inget, säger Charlie.

Det jobbigaste var alla mediciner, tycker han.

– Den äckligaste luktade som en banan blandat med soptipp. Den smakade starkt och vedervärdigt.

Nästa steg doktorn rekommenderade var en så kallad stamcellstransplantation. Då tar man stamceller från en frisk person och för över dem i den sjuka personen, i ett försök att döda cancerceller som kan finnas kvar.

Men det är inte vem som helst som kan donera. Att något syskon inom familjen matchar är ungefär 25 procents chans. Den här gången hade de tur – Celiine passade som donator.

– Det fanns inte en tanke som sa att jag inte skulle donera, säger Celiine.

Charlie och hans familj fick åka till Stockholm och bo på ett Ronald McDonald-hus. Det är ett boende där barn som behöver specialistvård långt hemifrån får bo tillsammans med sina familjer.

Efter blodprover, järntabletter och flera möten blev Celiine sövd. Läkarna använde en nål som de skördar (tar ut) stamceller från benmärgen som tas från höftkammen, som sitter i ryggslutet. Stamcellerna från Celiine sattes sedan in i Charlie samma dag.

– Jag har fem pyttesmå ärr. Och så hade jag lite ont i ryggen i några dagar. Det var det enda, säger Celiine.

Efteråt var familjen tvungen att isolera sig i ett rum på sjukhuset i 34 dagar medan stamcellerna skulle ”bosätta” sig i Charlies kropp och förhoppningsvis bilda friska blodkroppar.

– Han fick inte äta något med skal på, inte värma upp tidigare lagad mat eller äta färdiglagat – för att undvika eventuella bakterier, säger mamma Gisela.

– Och så fick vi inte gå på Löven-matcher, säger Charlie. (Björklöven är ett hockeylag i Umeå som spelar i allsvenskan.)

Totalt bodde de ungefär fyra månader i Huddinge, både på sjukhuset och på Ronald McDonald-huset. Det blev nästan som ett andra hem där de fick en vardag mitt i det jobbiga. Där fanns det även plats och ork för lite pranks.

– En gång när pappa köpt Oreos, tog vi bort krämen och satte dit tandkräm i stället. Sedan bjöd vi pappa och en ur personalen på dem. Det var kul, säger Charlie.

Om någon månad ska de på ettårskontroll för att se hur behandlingen har fungerat. Än så länge ser det bra ut.

Vad är tråkigast med cancer?

– Att sjukdomen ens finns! säger Charlie.

– Vi kommer ju alltid bära med oss det här. Till exempel när vi pratade om blod och celler i NO i skolan visste jag ju allt direkt. Jag visste vad en sondslang var när jag var sex år, fyller Celiine i.

Vad drömmer du om Charlie?

– Två jakt-taxar, att bli bärgare och att det finns ett vaccin mot cancer så att det kan försvinna, säger han.