Recension
Livet gick före konsten
BLOOMSBURY. I Ingela Linds läsvärda ”Leka med modernismen” får vi veta hur Lytton Strachey rörde sig och hur Virgina Woolf talade. En engagerande bok som väcker en lust att ta del av gruppens arbeten, skriver Carl-Johan Malmberg.
I Ingela Linds bok om Bloomsburygruppen möter vi dem alla, dessa engelska konstnärer, författare och intellektuella från första halvan av 1900-talet, som sedan lång tid gjorts till monument, större än livet självt: den dräpande essäisten Lytton Strachey, den nytänkande nationalekonomen Maynard Keynes, de Matisseinspirerade konstnärerna Vanessa Bell och Duncan Grant, konstkritikerna Roger Fry och Clive Bell, och förstås Virginia Woolf själv, som Lind med rätta ser som gruppens centrum. Hon var den sammanhållande kraften – och den enda av dem vars konstnärskap har verklig storhet (fast den värderingen gör inte Ingela Lind).
En sympatisk poäng med hennes bok, skriven i ett slags impressionistiska, slängiga och korta svep, mer tidningskåserier än essäer, är att inte behandla Bloomsberries, som hon kallar dem, som monument sedda underifrån eller på avstånd, utan att gå i personlig dialog med dem. Det gör hon på gott och ont. Till det goda hör att hon behandlar dem som människor att umgås med, komma nära också rent fysiskt. Hur talade Virginia Woolf? Hur rörde sig Lytton Strachey? Varför tedde sig Ottoline Morrell så löjlig och retades av ett Bloomsbury hon aldrig kom att tillhöra?