”Brevet tänder en låga av hopp”

Viskafors, måndag den 21 mars, klockan 10.00

Det smala och långa pekfingret duttar taktfast runt telefonglaset. Telefonen ligger på björkmatbordet och snart kryllar det av vackra arabiska bokstäver. Samtidigt tar svenska ord form i översättningsappen.

Khaled Swirakly från syriska staden Raqqa skjuter snart ifrån sig telefonen. Femårige sonen Rodan sitter i hans knä. De håller händerna. Blicken i hans två bruna ögon är ängslig.

”Är det några nyheter om familjeåterförening?”

Det är fem månader sedan familjens stora flykt och vi har knappt hunnit avlägga artighetsfraserna innan Khaled Swirakly ställer frågan. I klartext: Är det möjligt för hans fru Nazi och deras andra son Abid och dotter Sham – alltså Rodans mamma och syskon att komma hit. De är kvar i Syrien, ett land där IS tillfångatar kvinnor och håller dem som sexslavar.

Efter reklamen visas:
Lång väntan för familjen Swirakly

Vårsolen lyser skirt ute. Vi sitter inne i deras etta i centrala Viskafors utanför Borås. Det plingar på dörrklockan. SvD:s fotograf Malin Hoelstads kameror hänger på axlarna. Rodan lyser upp och springer och möter.

– Mamma-Malin, mamma Malin! ropar han högt och ler med hela ansiktet.

Malin böjer sig ner innanför dörren och lägger kamerorna på golvet. De kramas. Tycks inte vilja släppa greppet om varandra.

De har en speciell relation. Den 27 oktober var Malin ombord på den räddningsbåt i Gula båtarna som plockade upp Rodan och hans pappa Khaled några minuter från döden. De hade klamrat sig fast på en plywoodskiva utan att kunna simma i det kalla vattnet utanför Greklands kust, där de då legat i två timmar.

Familjen hade inte råd att betala 1 000 dollar till smugglarna för varje familjemedlem. Så några måste stanna i Syrien. Ett beslut som kommer att följa dem genom livet. Khaled är helt öppen med att planen hela tiden varit att de ska kunna återförenas här.

Tidigare har de som beviljats uppehållstillstånd kunnat ta hit partner och barn. Men nu tycks Sveriges asylregler strypas lika hårt som flyktingvägen genom Europa. Khaled får ingen information. Han undrar. Hela dagarna. Han har gott om tid.

Tedoften når näsan. En liten rödgul Liptonpåse hänger i den kromade tekannan. Vi ska få frukost och doppar det syriska libabrödet i olivolja och en kryddblandning som heter zet o zaatar.

Runt bordet sitter Khaleds bror Tarek, hans fru Abeer och deras tvåårige son Ziad. Alla räddades bokstavligen ur vågorna samtidigt som Khaled, sedan deras gummibåt rivits sönder mot klipporna på ön Samos. Men Tareks och Abeers dotter Laean drunknade i vågorna sedan flytvästen glidit av.

Hon skulle ha fyllt fyra år den 11 november. Då hade familjen precis begravt hennes kropp och satt förlamade av sorg och lyssnade på skenskarvarnas jämna dunkande på ett överfullt tåg i Makedonien innan de sökte asyl i Sverige den 16 november. Den tysta förlamningen finns ännu kvar, som ett svart bråddjup under nattgammal is.

De kom från hemstaden Raqqa, som IS gjort till en farlig plats, till ett Sverige som nästan exakt en vecka efter deras ankomst slöt sina portar. Det var den 24 november. Statsminister Stefan Löfven stod med en tårögd vice statsminister Åsa Romson i direktsänd tv. Politikernas sammanpressade läppar presenterade förslag på stramare flyktingpolitik.

Familjen Swirakly såg direktsändningen utan att förstå innebörden: Att regeringen ville införa treåriga temporära uppehållstillstånd och kraftigt begränsa möjligheterna till familjeåterförening.

För att stoppa människor som familjen Swirakly. För regeringen handlar det om att få ett "andrum" i mottagningssystemet och att få andra EU-länder att ta emot fler asylsökande.

Vi besökte familjen dagen efter, då på ett flyktingboende i Kinna. Osäkerheten var stor: Det stod visserligen i regeringsförslaget att de stramare reglerna inte skulle gälla de som sökt asyl före presskonferensen – som familjen Swirakly - men ingen visste säkert.

Under vårvintern har förslaget sågats av flera remissinstanser, vilket kastat bensin på debattbrasan. Det har familjen Swirakly märkt. Men eftersom de inte kan svenska har de inte förstått. Och ingen har bemödat sig att prata med dem.

Arbetarrörelsens hus i Borås, klockan 18.15

– Schuuuuu!

Elva personer säger siffran unisont runt ett bord i ett upplyst mötesrum. Uttalsövningen följs av en skrattsalva. Det doftar kaffe och runt bordet sitter sju arabisktalande och fyra svensktalande – och lär av varandra.

Vi har åkt de tre kilometrarna till Borås och är på en studiecirkel i ABF:s ljusa 50-talstegelhus, med bevarande byggdetaljer.

Tarek, Khaled och lilla Rodan är med. Familjen är inte berättigade till SFI-undervisning som asylsökande, i stället har de själva hittat en svenskkurs som drivs helt ideellt. Hassan Idelbi, syrisk advokat sedan 23 år, ler spjuveraktigt och frågar Ann Holmgren rakt över bordet:

– Är du gift?

Hon rodnar och ler.

– Nej.

Han fortsätter högtidligt artikulerande:

– Hur mycket tjänar du? Hur gammal är du? Vem röstar du på?

Alla skrattar. Vi har just lärt oss vad som inte är lämpligt att fråga på en svensk middagsbjudning. Ann Holmgren frågar nyfiket tillbaka om den syriska kulturen. Initiativtagaren till kursen, Matilda Marotii, sitter själv vid bordets ena långsida och berättar hur den kom till.

– Vi började ta emot flyktingfamiljer i mitt hem. De blev goda vänner och jag kände att jag ville lära mig språket. Och det skulle vara roligt att lära av varandra och ha hälften arabisktalande, hälften svenskar i en grupp.

Nu driver hon kursen med sin goda vän Ahmed Yazji, syrier som varit i Sverige i tre år och pratar flytande svenska. Khaled Swirakly sitter och pluggar glosor med Andreas Bengtsson, till vardags ekonom på Hemtex.

– Jag har flera arabisktalande vänner och vill lära mig språket. Jag vill också att de nyanlända ska få träffa svenskar i en naturlig situation, säger han.

Pumpkällagårdens förskola, tisdag, klockan 8.30

”Neona”, ”Rodan”, ”Simon”. Namnen står tryckta på gröna lappar ovanför klädhängarna på förskolan, ett stenkast från Swiraklys lägenhet. Rodan springer in till sina nya kompisar. Han har nu börjat förskolan 15 timmar i veckan, lär sig svenska ord varje dag och verkar stormtrivas.

När vi promenerar tillbaka med Khaled på den asfalterade gångvägen nyhetsflashar det samtidigt på min och fotograf Malins telefoner. Våra blickar möts.

En bomb har exploderat på flygplatsen och tunnelbanan i Bryssel. Vi pratar kort om det förfärliga. Mitt emellan går Khaled. Hans axlar höjs nästan omärkligt, ett mörkt stråk drar över ansiktet.

Borås kommuns tekniska avdelning har rensat bort allt sly invid gångvägen i Viskafors. I den stigande solen är den lilla bruksorten en pastoral idyll när vi promenerar ned till deras lilla etta.

Det ska visa sig att självmordsbombare från IS dödat och skadat nära 400 människor i Bryssel. Samma IS som tagit kontroll över Khaleds och hans familjs hemstad Raqqa.

Jag googlar i smyg ”suicide bomber + Raqqa + ISIS” medan vi går. Det ger 407 000 träffar. I Raqqa har självmordsbombningar varit lika självklara som kaffe på maten på en svensk affärslunch.

Bomber som förvandlade byggnader i familjens hemstad till kratrar, blodiga dåd som skulle följas av liknande scener i Europa, utblåsta restauranger i Paris och ett blodrött Bryssel.

Det hugger till i bröstet när insikten kommer: Brysseldåden som blir en världsnyhet är exakt den IS-terror som Khaled Swirakly flytt från, och nu stänger ett Europa som sörjer sina egna dödsoffer sina gränser. Lärkans intensiva drillande ljuder över oss. Khaled Swirakly böjer huvudet, tycks drabbas av ännu ett av de anfall av melankoli som han vill undvika att visa för Rodan.

Snart sitter vi vid köksbordet igen, nu med grannen Eli Mikhael från Libanon som tolk. Vi kommer försiktigt in på Laean. Då rinner tårarna stillsamt längs hennes mamma Abeers kinder.

”Det har varit psykiskt svårt.” Orden är inte Abeers utan kyrkoherden Pontus Gunnarsson i SvD den 26 mars. Han har under stor mediauppståndelse levt på en asylsökandes dagersättning på 61 kronor under hela fastan. Nivån har inte höjts på 22 år.

Pontus Gunnarsson som precis avslutat sitt 40-dagarsexperiment fortsätter i SvD: ”Jag är ju inte fattig på riktigt så jag trodde att det skulle vara lättare, men jag har fått perspektiv på vad det innebär att vara fattig sju dagar i veckan”

Vi styr in samtalet på ekonomi, för Khaled som var kassör på Pepsi Colas centrala finansavdelning, telecomtjänstemannen Tarek och läraren Abeer. De förbjöds att jobba av IS redan 2014, besparingarna gick åt i flykten och nu har de likt kyrkoherden 61 kronor om dagen, medan Rodan har 43 och lilla Ziad 37 kronor. För pengarna inhandlar de två nödvändiga busskort för totalt 1 500 kronor varje månad och storhandlar på Willys och ÖB i Borås.

Tareks röst är stadig när han säger:

– Pengarna räcker till all mat vi behöver.

Han tittar ner i golvet, sänker rösten.

– Men inte till något mer.

Stoltheten lyser igenom när de kan bjuda oss på mat.

Det lyser till av liv i Tareks ögon när han hämtar ett kuvert märkt ”Migrationsverket”. Han bär det som vore det en guldtacka och vecklar andäktigt upp A4-papperet. Det visar sig att både han och Khaled fått tillfälliga arbetstillstånd.

De hade nämligen både syriskt nationellt id-kort och så kallad familjebok. Men de får enligt de svenska reglerna inte gå till arbetsförmedlingen eftersom de inte har uppehållstillstånd. De får bara skaffa jobb genom kontakter – som de inte har.

Breven har ändå tänt en låga av hopp. Khaled tittar upp mot solen.

Hur ofta talas du och din fru vid?

– Vi försöker prata varje dag på Facetime. Men det går bara när de har el. Oftast efter midnatt och då måste Rodan sova.
Han säger att Rodan frågar efter dem varje kväll.

Hur är läget för dem?

– De har tagit sig till en säkrare del av Syrien.

Han skakar på huvudet.

– Men läget i Syrien har blivit värre, och vi är överens: Om de måste ta sig till Europa på det sätt vi gjorde är det bättre att dö i Syrien, säger han med låg röst.

Khaled säger att han förstår att Migrationsverket måste kolla upp alla fall noggrant, att det tar tid men säger att det ändå är jobbigt med väntan, med ovissheten.

Han uttrycker hela tiden sin tacksamhet över att få vara här, men tycks inte få någon information och vad som ska hända – framåt.

Vi ringer Migrationsverket och frågar. De ber att få återkomma. Efter åtta dagar kommer ett vänligt mejlsvar. Handläggaren kan inte säga hur länge familjen Swirakly måste vänta på besked, men skriver att det kan ta upp till 15 månader.

Nästa steg i asylprocessen är asylutredning, som man inte vet när den ska äga rum och inget möte med handläggare finns bokat. I frågan om anhöriginvandring hänvisar handläggaren till ett pressmeddelande från regeringen tidigare i vår.