Recension

Nina HagenGodispåse med för många smaker

Tysk punkdrottning. Nina Hagen har alltid varit rebellisk. På Berns varvar hon pruttljud med kristna sånger. Sämst fungerar hennes knasiga avstickare i de smöriga låtarna.

Publicerad
OSKAR ZANDER/ROCKFOTO
Foto: OSKAR ZANDER/ROCKFOTO
Annons

Ända sen Johnny Cash satte sig ner för att mangla ut Depeche Modes låt Personal Jesus vid sitt piano har oväntade, kärnfulla covers blivit ett favoritsätt för halvt bortglömda, halvt avfärdade musikikoner att göra comeback. Men få verkar vilja kännas vid Cash. Tom Jones säger till exempel att det var Elvis som sa till honom att spela in den hyllade cover-skivan han släppte 2010. Från Berns scen säger Nina Hagen i sin tur att det är The Dixie Hummingbirds, den amerikanska gospelgruppen som grundades 1928, som gav henne inspirationen att spela in just Personal Jesus till sin senaste skiva, som hon fyllt med oväntade, kärnfulla covers.

När hon sen börjar sjunga är hennes röst så djup och mäktig att det känns som om hon skulle behöva ytterligare en kropp för att få plats med den. Iklädd platåskor, plastiga strumpbyxor, babydoll-klänning och en huvudbonad bestående av rosa gladiolus i plast – som faller av när hon gör ett av många oförklarliga pruttljud med munnen – vibrerar hon av energi. Ibland träffar hon micken när hon sjunger, ibland inte. Hon börjar på en a capella-gospel, som låter lovande, men överger den snabbt för ledmotivet till Pippi Långstrump. Sen slickar hon sig om munnen och gör lite mer pruttljud.

Annons

Mer från Startsidan

Annons
Annons