RecensionKonserter
Driven artist som lämnat cowboyhatten hemma
Outlaw-countryns förnyare Sturgill Simpson fortsätter sin resa bort från cowboyhatten med en hårt driven boogierock som knappast har hörts sedan ZZ Tops 80-tal.
41-åriga Sturgill Simpson från Jackson, Kentucky, är knappast en artist som är skraj för att utmana sin publik. Från den sju år gamla debuten med “Hight top mountain” fram till förra årets “Sound & Fury” vandrar han i något av outlaw-countryns fotspår, men däremellan släpper han också vad som lika gärna skulle kunna klassas som smärre psykedelia, skruvad americana eller orkestral southern soul. Hans senaste stora hit “Sing along” måste sannerligen utmana en countrypublik genom att låta mer som den lätt discodrivna dansrock som sysselsatte ZZ Top runt “Sleepin bag” från 1985, än något som Waylon Jennings eller Willie Nelson skulle skriva under på.
Mycket riktigt är antalet cowboyhattar tydligt decimerade på hans spelningar och på Vasateatern kan endast ett sådant brätte skymtas i publiken. Scenen badar i ett rött sken när bandet gör entré och det är som att höra en hårt driven boogie-rock-maskin från den amerikanska södern mullra igång. Den som inte har lyssnat på Sturgill Simpson sedan debuten, eller väntat sig en mjukare americana, lär bli aningen förvånad, även om Simpsons varumärke är att gå sin egen väg fullt.