LedareFlykten till Europa
Håll hjärtat varmt, men huvudet kallt
Det pågår en strid mellan ljuset och mörkret. Mellan ondskan och godheten. Vilken sida tillhör du, är du god eller ond? Nej, det är inte en beskrivning av en barnfantasybok, utan en faktisk debatt som initierats av skribenter på liberala och vänsterinriktade ledar- och kultursidor. Så hur stor del av den svenska befolkningen är ond?
Någon som på senare tid börjat gå till strids mot ondskan är liberalen Per Svensson. I en artikel med rubriken ”Hatet mot godheten” skriver han om hur kritik mot dem som av vissa kallats ”godhetens riddare” är en härskarteknik (Sydsvenskan 9/9). I hans text beskrivs i stort två krafter: nynationalism/ondska och idealism/godhet. I Svenssons värld är valet enkelt. För vem vill vara ond? Kanske sociopater?
På DN:s kultursida skriver Kristofer Ahlström: "Varför är det så svårt att tro på godheten? Varför måste varje skäl misstänkliggöras? Varför måste man leta efter en baktanke med omtanken?" (7/9).
Samma dag på DN:s ledarsida skrev Erik Helmerson: ”Medan allt fler flyktingar söker sig till Europa och Sverige står det tydligt att 'god' och 'godhet' blivit skällsord”. Och: "'God' får här bli synonym till 'självgod, hycklande, skenhelig'" (7/9).
Erik Helmerson hittade flera belysande citat i samband med det hastigt uppflammade flyktingengagemanget. Som dessa två från Twitter: ”Det är verkligen ett battlefield i godhet där ute nu.” Och detta: ”Står inte ut med all propaganda och konstgjord godhet. Jag kräks.”
Att raljera över människors vilja att hjälpa andra är lågt. Viljan att hjälpa människor i nöd är fundamentalt mänsklig. Däremot tror jag att en del av kritiken mot exempelvis kändisuppropet i DN handlar om något annat. En trötthet inför att som läsare uppfostras om att Sverige genomsyras av rasism och hat. En utmattning inför att bli skriven på näsan om hur en god människa ska bete sig. Det kan också handla om en känsla av att den sortens offentligt uttryckta godhet, numera ofta genom kampanjer, många gånger inte erbjuder faktiska lösningar. Det finns verkliga målkonflikter som måste hanteras, men det vill sällan de som skriver i uppropen kännas vid. Som Henrik Schyffert som svarade på en fråga om vad han gör åt flyktingkrisen: "Jag är inte insatt eller beläst i det här, jag är bara känslostyrd." (SvD 7/9)
Det var just det.
”Högeråsikter kan vara dold sjukdom”, skrev Anders Lindberg på Aftonbladets ledarsida tidigare i sommar (1/7). Högeråsikter kan egentligen röra sig om en narcissistisk störning, fortsatte han. En av nycklarna till den pågående godhetsdebatten finns här: Människor till vänster, och en del liberaler, förstår helt enkelt inte hur högern tänker. De tror på allvar att högern lider av empatistördhet, brist på medkänsla, sociopati och allmän narcissism.
Det finns studier på hur väl vänstern och högern förstår varandra. I en av dem skulle personer till vänster, i mitten och till höger försöka se världen från de andra sidornas synvinkel (Jesse Graham, Brian A. Nosek och Jonathan Haidt, 2012). Man skulle svara på frågor som om man tillhörde något av de andra politiska lägren. Det visade sig att de i mitten och till höger kunde leva sig in ganska bra i hur vänstern tänkte. Men ju mer vänster försökspersonerna var, desto mer fel hade de när de skulle svara som om de var höger. På påståendena ”En av de värsta sakerna en person kan göra är att skada ett försvarslöst djur” och ”Rättvisa är det viktigaste kravet för ett samhälle”, trodde vänsterpersonerna att högern inte skulle hålla med. Så var givetvis inte fallet.
Medan de i mitten och till höger förstår hur vänstern tänker, men inte håller med, så tror många till vänster på allvar att högern saknar medkänsla och är medvetet orättvis. Kanske är högerpersoner mentalsjuka, vilket många skojade om när Julia Caesars sanna identitet avslöjades av Expressen? Eller rentav onda, vilket Per Svensson och Kristofer Ahlström verkar tro? Vänstern är bättre på att demonisera högern, än vad högern är på att göra detsamma med vänstern. Tyvärr verkar en del i högern ha gått på vänsterns bild av dem. Men högern borde inte låta sin självbild dikteras av dem som demoniserar dem.
I den pågående debatten om flyktingar är detta alldeles tydligt. Den ena sidan – den till vänster – tror på allvar att de är de enda som kämpar för det goda.
Saken är dock den, att de som anklagas för ondska har en annan definition av det goda. För att citera Anna Dahlberg som skriver angående människors nya engagemang i flyktingfrågan: ”Men hur viktig den sortens frivillighjälp än är så räcker den inte. De nyanlända måste också släppas in i det svenska samhället – på bostadsmarknaden, arbetsmarknaden och i våra skolor. Och där har viljan att hjälpa till hittills varit betydligt mindre.” (Expressen 5/9)
En skillnad här är kanske att fler till höger tycker att man bör ta mer moralisk hänsyn till konsekvenser än till motivet. Även goda avsikter kan få dåliga konsekvenser. Därför räcker det inte att komma tillbaka om fem, tio eller tjugo år och ursäkta sig med att ”vi var kanske naiva”. Detta är en skiljelinje. Många till höger tycker inte att ursäkter om goda föresatser räcker. Man vill ha en politik som funkar. Det handlar inte om hjärtlöshet eller cynism, utan om att både bevara det som är gott i samhället och samtidigt vara så human som möjligt. Därför är högern ofta mer konkreta om vilka utmaningar som finns, medan vänstern och vissa liberaler hellre skjuter problemen framför sig. Gör inte i dag det som kan skjutas upp till i morgon, är deras devis. Sedan kan man alltid komma i efterhand, när skadan redan är skedd, och erkänna att man var naiv. Men vad gör väl det när man ville så gott?
Just nu, inför den flyktingkris vi ser, duger inte att dela upp folk i goda och onda. Att demonisera högern, som vänstern och vissa liberaler gör, är en ful strategi som bara ökar polariseringen. Att moralisera är förvisso lättare, men det som behövs är konstruktiva förslag. Det gäller att hålla hjärtat varmt men huvudet kallt.