Varg förekommer i varjehanda uttryck

Vargavintern är förhoppningsvis över för den här gången. Men inte intresset för varg. Vargens vara eller inte vara är ett omstritt ämne. I den svenska naturen vill säga. I svenska språket är det inga problem. Där tycks den vara välkommen i alla sammanhang. Åtminstone att döma av läsarbreven med anledning av min senaste spalt (21/2). Fler talesätt med
varg som beståndsdel vore på sin plats, anser man.
Varg i veum, till exempel. Och visst är det ett aktuellt talesätt. Inte minst för vargarna som torde ha strukit omkring i skogarna under vargjakten och känt sig som just varg i veum (’fredlös person’). Lovligt villebråd, med andra ord.

I det uttrycket ska ordet
varg tolkas som ’förbrytare’, men i
ropa på vargen (’varna för påhittad fara, skrämmas’) är det djuret som avses. Talesättet går tillbaka på fabeln om den uttråkade vallpojken som för att få omväxling skrämde byborna med ropet: ”Vargen kommer!” När vargen så småningom faktiskt kom trodde ingen på hans rop, och sensmoralen blir att den som ljuger inte kan vänta sig att bli trodd när det verkligen gäller.