10 steg till att bli en författare
Drömmer du om att skriva en roman, novell eller berättelse? Då har du hamnat rätt! I SvD:s författarskola för barn och unga går ungdomsförfattaren Lisa Bjärbo igenom skrivprocessen i tio delar.
Del 1: Att komma på
Första delen i SvD Författarskolan handlar om själva idén till en berättelse. Att komma på vad man ska skriva om och bli inspirerad. Hur gör man det? Det finns inget enkelt svar, men det finns massor av knep.
När det gäller skrivande finns det få regler, och de flesta författare gör olika. Vill man skriva måste man prova sig fram tills man hittar ett sätt som funkar för en själv. Det gäller även hur man hittar idéer. En del blir inspirerade av att se på film eller lyssna på musik. Andra av att prata med sin kompis, eller när de står i duschen efter fotbollsträningen. Försök komma på i vilka situationer du känner dig som mest inspirerad! Det vet bara du.
Välj inriktning
Det kan vara svårt att komma på en idé till en text om man får välja helt fritt. ”Skriv om vad som helst” kan nästan kännas omöjligt. Då kan det vara enklare att dela upp ”vad som helst” i olika delar.
Först kan man bestämma sig för vilken typ av berättelse man vill skriva. En otäck skräcktext? En kärlekshistoria? En actionberättelse? Sedan kan man gå vidare till var och när man vill att ens berättelse ska utspela sig. På en högstadieskola 2015? I en rymdkapsel 2032? På ett slagfält 1942? Sedan kan man börja tänka på vem texten ska handla om, och vad den personen ska vara med om. Känns det fortfarande helt omöjligt kan man använda sig av en tärning och låta slumpen styra. Det kanske blir jättekonstigt. Men det kan också bli väldigt bra.
Utgå från dig själv
Ett bra tips är att skriva om det man själv är intresserad av. Kanske är det taekwondo, döden, rymden, spöken, krig eller kärlek. Det blir ofta både lättare och bättre om man skriver om det man kan, istället för att skriva om det man tror att någon annan vill läsa.
Många författare hämtar dessutom inspiration från saker de varit med om i verkliga livet, platser de besökt, eller känslor de haft. Det är smart! Till exempel kan man skriva en helt påhittad berättelse om vampyrer, men låta vampyrerna gå på samma skola som man själv går på. Då kan man sno mycket inspiration från sitt egna liv till berättelsen.
Härma andra
Det kan vara bra att veta att det faktiskt inte är förbjudet att härmas, och hämta idéer från andra berättelser. Bara man gör om dem till sina egna, och skriver texten på sitt sätt. Tänk efter vad du själv gillar att läsa eller se på film, och se om det finns någon liten del i de berättelserna som kan inspirera dig. Om du älskar att se på romantiska komedier kanske du kan pussla ihop en egen idé genom att låna delar av dina favoritscener i dina fem bästa filmer. Sno inte rakt av, bara! Det gäller att härmas lagom mycket.
Läs även
Del 2: Vem spelar huvudrollen?
Vem ska berättelsen handla om? Och hur får man den personen att kännas trovärdig? Del 2 handlar om hur man hittar på en huvudperson.
Att bestämma vem ens berättelse ska handla om är extremt viktigt för berättelsen, och väldigt kul för den som hittar på. Se det som en chans att få bygga en människa från grunden, utan att vara bunden av några ramar. I verkligheten föds männsikor med olika förutsättningar. Men när man hittar på en person till en berättelse har man chansen att påverka allt. Ska huvudpersonen ha långt eller kort hår? Två fantastiska pappor? Ont om pengar? En hårig svans som döljs under jeansen? Du bestämmer.
Ös på med fakta
För att människorna i en berättelse ska kännas verkliga måste de ha flera olika personlighetsdrag. Det blir inte trovärdigt om hjälten bara är klipsk, eller den ondskefulla mördaren bara är ond. Därför är det viktigt att lägga ner mycket tid på att hitta på fakta om den man ska skriva om. Hur hade hen det som barn? Hur ser det ut i hens rum? Vad drömmer personen om? Hur är personens ekonomi? Har hen någon gång varit med om något stort, som format hen som människa? Och hur låter personen när hon eller han pratar? Tänk hela tiden frågan ”varför då?” och försök förklara för dig själv varför din huvudperson är som den är.
Lär känna personen
Det räcker inte att bara bestämma sig för att huvudpersonen heter Muhammed, att han är 14 år och snygg. För att läsaren ska tro på Muhammed måste du veta mycket mer än så. Hitta på tills Muhammed inte känns påhittad längre! När han känns som en verklig person för dig kommer du automatiskt att veta svaret på massor av frågor som dyker upp under skrivandets gång.
”Skulle Muhammed verkligen använda sig av det här ordet när han pratar?” ”Vad skulle han göra om han hamnade i den här situationen?” ”Kommer han bli arg eller ledsen när Julia säger så där till honom?” Har du lärt känna din huvudperson tillräckligt bra innan du börjar skriva är massor av jobbet redan gjort.
Gestalta karaktären
Mycket av det en författare kommer på om sina karaktärer står inte med i själva berättelsen, för det blir för tråkigt att läsa. Tricket är att lyckas visa upp allt det man vet om huvudpersonen utan att behöva skriva det svart på vitt. Att gestalta, istället för att bara beskriva. Det är svårt, men man kommer långt genom att tänka ut en situation där det märks att ens huvudperson är på ett visst sätt (till exempel skoltrött) och beskriva den situationen (till exempel en svenskalektion, där en tjej halvligger över bordet och dunkar huvudet i sitt kollegieblock). Det blir mycket intressantare att läsa än om man bara hade skrivit ”Amanda var skoltrött” i texten.
Läs även
Del 3: Miljö – var befinner vi oss?
Tredje delen handlar om miljöbeskrivningar. Var och när utspelar sig berättelsen? Och hur förmedlar man känslan av tid och rum till läsaren?
Platsen och tiden där en berättelse utspelar sig kan vara mer eller mindre viktig. En del författare älskar att beskriva miljö, och kan ägna flera sidor åt att beskriva exakt hur det ser ut i en skog, till exempel. Andra författare bryr sig inte om att beskriva den där skogen alls. Det beror på vilken typ av berättelse man vill berätta, och vilken slags författare man är.
Känsla för tid och plats
En miljöbeskrivning måste inte betyda att man beskriver granar, berg och blommor. En miljö kan lika gärna vara ett klassrum, ett villakvarter, en slagsmålsarena i framtiden, eller en trång toalett. När man pratar om miljöbeskrivningar i en text menar man att författaren försöker förmedla en känsla för platsen och tiden där berättelsen utspelar sig. Hur ser det ut i det där klassrummet? Hur känns det att andas luften på den där slagsmålsarenan? Hur luktar det på den trånga toaletten? Allt det är miljöbeskrivningar. Och om man får till dem kan de göra texten mer levande och få läsaren att lättare leva sig in i berättelsen. Det behöver inte vara långa stycken, det kan vara ett ord här eller där.
Lämna lagom mycket luckor
Om en berättelse utspelar sig i en miljö som läsaren känner till behöver författaren egentligen inte beskriva miljön så mycket. Det räcker kanske att skriva ”hon gick genom skolkorridoren”, för att de flesta som läser ska få en bild i huvudet av hur det ser ut i en vanlig skola. Men om man skriver om en helt främmande värld är det en annan sak. Då måste man jobba mer med att gestalta miljön, så att läsaren hänger med.
Gör research
Att göra miljöresearch är bra, och det kan man göra på olika sätt. Om man ska skriva om fotboll kan man till exempel följa med på en fotbollsträning, se hur det ser ut i omklädningsrummet, höra vad folk pratar om på läktaren, och lukta på de svettiga strumporna. Ska man hitta på en egen värld till en fantasyberättelse kanske man måste rita en karta. Vill man skriva en historisk berättelse behöver man kanske gå på museum eller se på filmer som utspelar sig i den tid man själv tänkt skriva om.
Hitta detaljerna
Ett bra knep är att välja ut detaljer i miljön som kan berätta mycket för läsaren om något annat viktigt i berättelsen, och så beskriver man de detaljerna. Det kan till exempel handla om ett par gympaskor, som ligger på golvet i en huvudpersons rum. I miljöbeskrivningen kanske det står att skorna är trasiga, två nummer för små, och helt omoderna. Ändå ligger de där. Vad säger det om pojkens liv? En beskrivning av en sådan detalj kan signalera till läsaren att tonårskillens familj har ont om pengar, till exempel. Det är ett bra författarknep, som alla kan använda sig av.
Läs även
Del 4: Spänning
Hur bygger man upp spänning i en text, och får läsaren att vilja bläddra vidare? Del 4 handlar om om att skapa sug efter mer och hög puls hos den som läser.
I alla berättelser händer det något. Någon dör. Någon blir kär. En katt försvinner. Jorden går under. En dörr smäller igen. För författaren gäller det att lyckas berätta om händelserna på ett så bra sätt att det känns spännande att läsa om dem. När man talar om att skapa spänning i en text menar man inte nödvändigtvis spänning i form av actionladdade biljakter eller en pressad kamp mot klockan. Man menar att det måste finnas något i texten som skapar ett sug hos läsaren att bläddra vidare. Man måste bry sig om och undra hur det ska gå.
Spänning åt alla
En del berättelser förknippas mer med spänning än andra. Nästan alla som pratar om en deckare de gillat använder sig av ordet ”spännande” när de beskriver boken, till exempel. Men att skapa spänning i sin text måste alla författare tänka på, inte bara de som skriver om mordgåtor eller spöken. Ett bra tips är att tänka efter själv: Vad har du läst som fångade ditt intresse, och fick dig att vilja bläddra vidare? Hur tror du den författaren gjorde för att du skulle känna det suget? Härma det sättet!
Två viktiga byggstenar
Det finns framförallt två saker man behöver göra för att skapa spänning när man skriver. Det första är att hitta på en huvudperson som läsaren tror på och bryr sig om. Det andra är att utsätta den huvudpersonen för ett hinder, eller ett dilemma. Det dilemmat kan vara mer eller mindre dramatiskt. Det kan vara att bli olyckligt kär i sin bästa kompis, att tvingas gå med i ett krig, att springa vilse när man orienterar på friluftsdagen, eller hamna i en jordbävning. Men det som händer när man utsätter sin trovärdiga huvudperson för ett hinder är att läsaren börjar undra hur det ska gå. Och det är precis det man är ute efter!
Stegra mot slutet
En text måste inte vara superspännande hela tiden, för det blir lätt tröttsamt. Det är bra att försöka få till en blandning av både lugna stycken och spännande stycken. I många berättelser stegras spänningen mot slutet. Det finns olika knep för att få till den stegringen. Man kan till exempel använda sig av cliffhangers (att sluta ett kapitel mitt i en händelse, så att läsaren nästan blir tvungen att läsa vidare för att se vad som hände). Man kan också lägga in ledtrådar efter hand, använda sig av upprepningar, låta farorna skymta i bakgrunden eller jobba med obesvarade frågor. Vad hände egentligen med den där nyckeln? Hur ska det gå för Jesper på matchen? Kommer de få varandra på slutet? Ju fler obesvarade frågor som dyker upp i läsarens huvud, desto mer spännande känns läsningen.
Läs även
Del 5: Att välja form
Vem berättar? Är det nu eller dåtid? Och hur är stilen på texten? Del 5 handlar om hur en berättelse kan berättas. Det är författaren som väljer.
När man kommit på vad och vem berättelsen ska handla om, är det dags att börja tänka på hur man vill skriva den. Vad är det för berättarperspektiv? Vilket tempus? Ska tonen vara allvarlig eller pladdrigt glad? Det är saker man kanske inte ens tänker på när man läser, men för den som skriver spelar de stor roll.
Vem som berättar
När man pratar om berättarperspektiv så menar man vem som för berättelsen framåt. Ska det stå ”Jag var sjutton år när kriget kom” eller ”Hon var sjutton år när kriget kom”? eller ”Du var sjutton år när kriget kom?”
Det vanligaste är att skriva i det som kallas ”tredje person”. Då berättar man om huvudpersonen som en han eller hon. Men det är inget måste! Din text kanske passar bättre i jag-form?
Ett bra tips är experimentera, och prova vilket berättarperspektiv som känns mest naturligt. Skriv några meningar i tredje person först, och skriv sedan om samma meningar igen i jag-form. Välj det som flyter på bäst!
Nu eller då
Nästa val man måste göra är vilket tempus texten ska ha. Ska det stå ”Hon sprang för sitt liv” eller ska det stå ”Hon springer för sitt liv”?
Det vanligaste är att skriva som i den första meningen, i imperfekt. Då är det som att allt i berättelsen redan har hänt, och texten återberättar händelserna för läsaren. Väljer man att skriva som i det andra exemplet, i presens, så är det som att berättelsen händer just nu.
Det finns för- och nackdelar med båda formerna, och även här är det bra att testa sig fram. Skriv några meningar i imperfekt först och känn efter. Skriv sedan samma meningar i presens. Blev det bättre eller sämre?
Stil och ton och tempo
Förutom berättarperspektiv och tempus spelar stilen, tonen och tempot i texten väldigt stor roll för hur läsaren uppfattar den. Ska det stå ”Tre döda. Nio skadade. Hon blundade.” eller ska det stå ”Hennes blick sökte panikslaget av området. Från gömstället där hon låg fick hon det till tre döda, nio skadade och vem vet hur många till som hon inte såg. Hon var tvungen att blunda för att inte kräkas”?
En berättelse kan skrivas på hur många olika sätt som helst. Den kan vara allvarlig, flamsig, stressig, kortfattad, pladdrig, gammeldags, humoristisk, långsam, torr, poetisk och hundra saker till. Det är svårt. Men det är bra att tänka efter: Vilken stil passar för just min berättelse? Eller vända på det: Vilken berättelse passar just min stil?
Läs även
Del 6: Början
Den allra första meningen, hur viktig är den? Sjätte delen i Författarskolan handlar om början på berättelsen.
Det finns egentligen inget rätt eller fel sätt att börja en text, precis som det inte finns ett rätt eller ett fel sätt att skriva. En del berättelser börjar med en första mening som fångar läsarens intresse direkt. Andra med en lång miljöbeskrivning. Någon kanske börjar med dialog. Eller med att ge en glimt av vad som ska hända på slutet!
Det är olika från text till text, från författare till författare. Men om man inte har tänkt att skriva en 400 sidor lång roman, utan bara har några sidor på sig, kan det vara bra att inte dra ut på början för mycket. Läsaren måste komma in i berättelsen snabbt, och förstå vad den handlar om.
Författarens val
Om man utgår från att den som skriver har en tydlig plan innan hen sätter sig för att börja – det finns en idé om handlingen, det finns en huvudperson, det finns en miljö där händelserna ska utspela sig, och det finns ett berättarperspektiv och ett tempus – så kan man säga att författaren nu ska välja var i allt det här som läsaren ska få dyka ner i berättelsen.
Ett alternativ är att börja med att presentera huvudpersonen för läsaren. Till exempel så här: ”Jag heter Mika. Jag är sjutton år, och jag kommer aldrig att bli äldre än så.”
Ett annat alternativ är att börja med att presentera platsen där handlingen ska utspela sig. Till exempel: ”Det luktar rent. Jag vet inte hur jag ska beskriva det bättre. Rent. Kliniskt. Kallt. Jag delar sjukhussal med en person till. Han ligger bakom ett grönt draperi, uppkopplad till en maskin som väser dygnet runt, och jag tror inte han kommer leva länge till han heller.”
Ett tredje alternativ är att kasta läsaren rakt in i handlingen. Till exempel: ”När larmet går mitt i natten fattar jag först inte vad det är som låter. Ett långdraget pipande, som aldrig tystnar, var kommer det ifrån? Sedan slås dörren mot korridoren upp med en smäll, och en sjuksköterska rusar in i salen. Då fattar jag direkt.”
Fånga intresset
Målet när man jobbar med sin inledning är att fånga läsarens intresse, väcka nyfikenhet och få henne eller honom att vilja läsa vidare. Det finns tyvärr inget facit på hur man gör det. (Alla läsare blir ju inte intresserade av samma sak.) Men det kan hjälpa att ha de här frågorna i bakhuvudet: vem, vad, var och när? Det är de viktigaste byggstenarna i din berättelse, och i svaren på de frågorna finns spänningen som driver din berättelse framåt.
Läs även
Del 7: Dialog
Del 7 handlar om dialog. Hur skriver man prat i text? Och vad ska man tänka på för att få replikerna trovärdiga?
Att då och då låta personerna i en berättelse prata med varandra i en dialog är bra på många sätt. Dels gör dialogstyckena en text mer varierad. Dels snabbar prat ofta upp tempot och gör berättelsen mer levande. Men framför allt kan man använda dialogen för att få fram en massa information till läsaren, inte minst om den som pratar. Om man lyckas skriva bra dialog har man kommit långt. Därför är den värd att jobba lite extra med.
Hur pratar karaktären?
Hur en människa uttrycker sig kan säga massor om personlighet, ålder, bakgrund och humör. Och tiden de lever i! Därför är det viktigt att tänka på hur karaktärerna i din berättelse pratar. Vad har de för ordförråd? Pratar de mycket eller lite? Brukar de svära? Har de något favorituttryck som de använder ofta?
Tänk efter och lyssna på verkliga människor för att få inspiration. Ska du skriva om en 92-årig tant bör hennes repliker låta ett annat sätt än om du ska skriva om en 8-årig pojke, till exempel.
Så skriver man
Rent tekniskt brukar dialog i text markeras på något sätt för att läsaren ska veta vad som är prat och vad som inte är det.
Antingen kan man göra det genom att använda citationstecken, så här:
”Jag dör hellre än att äta det där”, sa Josef.
Eller genom att använda talstreck, så här:
– Jag dör hellre än att äta det där, sa Josef.
Båda är lika rätt. Välj det du känner dig mest bekant med! Och tänk på att det oavsett ska vara ny rad så fort någon ny person säger något.
Stryk och slipa
Målet är att dialogen ska kännas trovärdig för den som läser texten. Det måste inte betyda att replikerna ska vara en exakt kopia av hur det låter när någon pratar i verkligheten – det kan faktiskt vara rätt svårt att läsa talspråk och dialekter. Men det är viktigt att ha verkligt prat i bakhuvudet när man skriver dialog.
Det bästa knepet för att märka om pratet som du skrivit är bra eller inte, är att läsa replikerna högt för dig själv. Då hör du snabbt om något låter konstigt eller fel. Väldigt ofta märker man då att man kan stryka mycket av det man just skrivit. Folk pratar nämligen sällan i fullständiga meningar, i precis rätt ordning, med precis rätt ord hela tiden.
Och man måste inte redogöra för alla repliker i en dialog i sin text. Ofta kan man stryka alla inledningsfraser (där folk säger hej till varandra) och börja mitt i samtalet, till exempel. Läsaren fattar ändå.
Läs även
Del 8: Så botar du skrivkrampen
Det är svårt att skriva en berättelse, och nästan alla som försöker kör någon gång fast. Del 8 handlar om att få skrivandet att lossna när det känns trögt.
Hur mycket man än gillar att skriva och hitta på berättelser så kommer det förr eller senare att kännas motigt. Det gör det för alla. Ibland kanske det handlar det om att man inte kan komma på vad som ska hända på nästa sida. Eller att man vet precis vad som ska hända, men inte hur man ska ta sig dit. Och ibland kanske det handlar om att man tappar tron på sig själv. ”Det går inte, jag kan inte, det kommer aldrig bli klart, det blir dåååligt!” Så tänker alla som skriver emellanåt.
Ge inte upp
Olika författare har olika knep för att ta sig vidare när de kör fast. En del går ut och springer. Andra sitter kvar på stolen och kämpar med texten tills det lossnar. Vissa lyssnar på musik eller läser en bok, och någon kanske äter en macka eller städar sitt rum medan de tänker på texten. Försök komma på vad som funkar för dig, och ge inte upp under tiden. Knyckla inte ihop några papper! Radera inte hela berättelsen! Släng ingenting! Det fina med att köra fast är att man oftast kan ta sig loss igen. Man måste bara komma på hur.
Våga vara dålig
En av de viktigaste grejerna att försöka komma ihåg är att inte vara för sträng mot sig själv när man skriver. Det viktigaste just nu är faktiskt att du skriver. Inte att det du skriver blir perfekt. Försök strunta i att bedöma orden du fått ner på pappret över huvud taget, skriv vidare bara. Ett ord är bättre än inget ord, och just nu är din uppgift bara att ta dig vidare med texten. Ingen skriver perfekt från början, inte ens proffsförfattare. Det du inte är nöjd med fixar du till sen, när du redigerar din text. Försök att se skrivandet lite som en lek, eller ett experiment. Testa dig fram! Det kanske blir dåligt, men det gör ingenting. Ibland måste man våga vara dålig för att bli bra.
Samla mer material
Om du verkligen inte kan ta dig vidare kan det hjälpa att pausa ditt skrivande och gå tillbaka till stegen innan du satte sig med själva texten: planeringen och själva hittepåandet. Kanske går det trögt att skriva för att du behöver tänka ut mer saker om din huvudperson? Fler saker om miljön? Eller komma på hur texten ska sluta innan du börjar skriva, så att du vet vart du är på väg? Vissa kommer loss från sin skrivkramp genom att samla in mer material att berätta om.
Läs även
Del 9: Slutet på berättelsen
Hur knyter man ihop sin text, och får till ett snyggt slut? Del 9 handlar om de sista meningarna i berättelsen.
Att få till den sista delen på sin berättelse är både viktigt, och ganska svårt. Det är nu man ska knyta ihop allt man byggt upp, ge svar på läsarens frågor och lyckas sätta punkt på ett sätt som stämmer överens med resten av texten. Samtidigt är man förmodligen rätt sugen på att äntligen bli klar, och måste slåss mot instinkten att bara slarva ihop något snabbt för att få det överstökat. Ge inte efter för den impulsen! Ett hafsigt slut kan förstöra nästan allt du jobbat med hittills.
Vilket slut passar?
Det finns många olika slags slut att välja mellan när man skriver. En del berättelser slutar öppet, utan klara svar på hur det går, och så låter författaren läsaren själv tänka ut exakt vad som hände sen. Andra slutar med en oväntad tvist, där alla läsarens förväntningar kastas omkull.
Vissa författare slutar med en cliffhanger, för att de har tänkt skriva en fortsättning och vill att läsaren ska bli sugen på att läsa den. Och en del gillar att låta slutet knyta an till början, så att berättelsen gör en slags cirkelrörelse. Då kan till exempel berättelsen börja med ljudet av att det ringer in för att skolan börjar på morgonen, och sluta med samma ljud när det ringer ut på eftermiddagen.
Själva berättelsen har handlat om allt det som hänt under dagen (mellan de två ringsignalerna), men när berättelsen slutar är man tillbaka på samma plats, och i ungefär samma formuleringar, som man började.
Vilket slags slut passar din text? Tänk efter vad du vill att läsaren ska känna efter att ha läst din berättelse och försök välj ut ett slut som passar in på den känslan.
Svara på frågorna
För att få till ett bra slut gäller det att ha koll på sin text. Vilka obesvarade frågor har poppat upp i huvudet på den som läser under berättelsens gång? De måste man ta hänsyn till nu. Läsaren kanske till exempel undrar: ”Den där mystiska hunden, vad är grejen med den?” eller ”Var tog det där brevet egentligen vägen?”
En bra tumregel är att försöka ge läsaren ett svar (eller i alla fall en ledtråd till svaret) på de flesta frågorna du har planterat ut i texten. Skriv aldrig ett öppet slut med obesvarade frågor bara för att du inte kommer på något annat!
De sista meningarna
En del författare planerar inte sina berättelser alls, utan låter texten växa fram efter hand. Men för många andra är det en hjälp att tänka efter innan, och ha en plan för sin text. När det gäller slutet kan det vara en bra idé att tänka ut hur berättelsen ska sluta redan innan man ens börjat skriva. Kanske kan man till och med bestämma sig för en sista mening, innan man skrivit den första? Prova! I bästa fall blir slutmeningen ett mål att sträva efter, som gör vägen dit lättare.
Läs även
Del 10: Bearbeta din text
Fila, putsa och skriva om. Den sista delen i SvD Författarskolan handlar om den viktiga redigeringen.
Det är en skön känsla att komma fram till slutet av sin text, och sätta punkt för den sista meningen. Men det betyder inte att man är färdig. Nu börjar nämligen det viktiga redigeringsarbetet! Det är nu texten ska putsas för att bli så bra som möjligt. Om man vill kan man jämföra det med att baka.
Att skriva den första versionen av texten är som att lägga ägg och socker och smör och sådant i en skål. Redigeringen är som att vispa ihop ingredienserna till en smet, skjutsa in smeten i ugnen och få ut en färdig kaka.
Låt texten vila
Ett bra första knep är att låta texten vila ett tag. Läs något annat, gå ut och spela fotboll, se en film, ring en kompis – vad som helst utom att tänka på din text. Det bästa är om du har tid att låta texten ligga i en vecka innan du tittar på den igen. Helst ännu längre. Sedan är det dags att läsa igenom texten igen, (noggrannare än någonsin!) och försöka hitta saker som behöver förbättras.
Var sträng mot dig själv! Är det något som är svårt att förstå? Finns det partier där texten blir seg? Är karaktärerna trovärdiga? Är dialogen bra? Finns det någonting i texten som måste förstärkas och göras tydligare? Eller någonting som bör strykas bort?
Slarva inte
För en del författare tar redigeringsarbetet lika lång tid som själva skrivandet. Man läser igenom. Skriver om. Läser igenom. Skriver om. Läser igenom. Skriv… Ibland är det stora ändringar man behöver göra. (Slutet är dåligt!) Ibland mindre. (Ska det vara ett kommatecken eller en punkt här?). Det kan kännas tråkigt och lite tjatigt att jobba med sin text på det här viset. Men slarva inte! Det är nu du formar din text på allvar, och tar fram det bästa ur den.
Be om hjälp
Det är alltid svårt att bedöma det man själv har skrivit. Man har kämpat med orden och meningarna så länge och mycket att man till slut nästan blir blind för dem. Därför är det bra att låta någon annan läsa texten i det här skedet, och komma med förslag på var i texten man skulle behöva redigera. Be en kompis, och säg till henne eller honom att vara hård men rättvis i sin bedömning.
Det kan kännas jobbigt att få kritik för det man har skrivit, men försök hålla i huvudet att redigeringen kommer göra texten bättre. Och kom ihåg: Det är alltid författaren som bestämmer över sin text – redaktörens ändringsförslag är just förslag. Du måste inte följa dem om du verkligen inte håller med.
