Recension

OVÄDERStilig sång störs av släpig dialog

Ola Johansson
Publicerad
Annons

”Ett slags musikal” kallar man den tolkning av Oväder, som nu haft ”urpremiär” på Östgötateatern. Det ställer vissa krav på originalitet. Att variera Strindbergs tematiskt stringenta kammarspel med musikaliska arrangemang låter sig definitivt göras. Att för detta ändamål använda Mikael Wiehes musik är definitivt originellt. För att skapa ett nytt verk av tidigare måste dock helheten också vara originell. Claes Lundbergs koncept lyckas musikaliskt, medan dialogpartierna känns monotona.

Fönsterramar hänger fritt i luften och vittnar om en upplösning av herr oppositionspolitikerns våning i stan. Hans karriär är över, likaså äktenskapet och faderskapet. Stycket utgår från hans stilla ensamhet i rötmånadens kvävande värme, men ska snart blåsa
liv i ett oväder av hemsökande minnen. Det är här musiken får sin roll - att transponera stämningen från kontemplation till manifestation.
Det ”tysta huset” där folk tassar omkring i sina isolerade öden och smiter ut och in genom bakvägar kommer här samman med stöd av ett välklingande orkesterdike i låtar som Vi låtsas som ingenting och Tystnaden tätnar. Musiken ger särskilt styckets biroller nya innebörder. Agnes (Frida Modén Treichl), vars ringa roll annars mest rör äventyret med sprätten Fisher, stiger nu fram i balladen Gökungen (Jag är ditt barn), en vädjan till hennes far, konditor Starck. För att inte tala om pigan (Nina Norblad) i herrns våning, som blir en person i egen rätt med den rappa I väntan på livet.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons