Livet på toppen
Stockholms folkhem rivs ut för att ersättas av ljusa och dyra inredningsdrömmar. Strävan efter den öppna planlösningen har gått så långt att den medför rasrisk – för vem bryr sig om bärande bjälkar och väggar när livet ska bli perfekt?
Lars Berge söker svaret på vad som hänt med vår syn på boendet och staden.
Vi
stiger in i hissen. Mathias Sandberg, marknads- och försäljningsansvarig på Riksbyggen, vrider om en nyckel och trycker på knappen med nummer 61. När dörrarna glider isär på sjunde våningen kliver vi rakt in i ett hem med vita väggar och ett golv av polerad cement. Ur de inbyggda högtalarna strömmar lågmäld loungejazz. Mitt i rummet står ett dukat matbord. Bordsskivan är av träslaget kiaat och stolarna är ritade av den sydafrikanska designern Haldane Martin. Det har jag redan läst i den påkostade broschyren. Liksom att lampan som hänger ovanför bordet är gjord av ”handplockad drivved från Frankrike”.
– Det enda du behöver ha med dig när du flyttar in är lite kläder och en tandborste, säger Sandberg och gör i ordning en espressokopp i den helautomatiska espressomaskinen från Siemens.