Recension
Med uppenbar känsla för klass
Den inkännande skildringen av kvinnors villkor och samhällets klasskillnader är den stora styrkan i Anneli Jordahls nya roman. Men huvudpersonen Mona förblir trots allt märkligt konturlös.
1959: Fidel Castro tar makten på Kuba, Ingemar Johansson blir världsmästare i tungviktsboxning och Barbiedockan ser dagens ljus. Olle Hellboms film ”Raggare” har premiär, och Brita Borg reser till Cannes för att tävla med ”Augustin” i Eurovision song contest. 17-åriga Mona Nilsson kliver av tåget i Östersund där livet ska börja på riktigt och ett arbete som hembiträde väntar.
Den sista händelsen hör förstås fiktionen till, närmare bestämt Anneli Jordahls nya roman ”Låt inte den här stan plåga livet ur dig, Mona”. 2011 recenserade jag här i SvD författarens förra roman, ”Augustenbad en sommar” och konstaterade att den kretsade kring ”klasstillhörighet, självbedrägeri och svek”. De orden passar även in på föreliggande bok, trots att avståndet inte kunde vara större mellan det förra sekelskiftets kurortsmiljö och ett på flera sätt kylslaget Östersund vid 1950-talets slut.