Recension
Sven Wollter bär stillsamt Henning Mankells vemod
Sven Wollter, 82, tar adjö av Göteborgs stadsteater med ”Driving Miles” av Henning Mankell. Det är en färd genom konsten och en utsökt jazzmässa fylld av liv, skriver Lars Ring.
Det är höst 1991. En norsk man betraktar sin flaggstång. Den behöver målas. Han har just halat flaggan till hälften. Trumpetaren Miles Davis är död. Mannen, som heter Steinar och säljer skrotbilar, har skakat hand med honom en gång. På Montreuxfestivalen, dit han följt med sin vän taxichauffören Svein-Åge som alltid kört Miles Davis under Moldes jazzdagar. Miles och Svein-Åge kom varandra nära, under mil av chosefri tystnad.
Allt det där är sant, eller nästan sant. Henning Mankell, som gick bort i höstas, byggde pjäsen ”Driving Miles” på dokumentärt material. Så lade han till en poetisk världsförklaring om musiken som grundackord för det mänskliga. Plus ett synnerligen vackert vemod, kryddat med bara några droppar subtil sentimentalitet. Ungefär som när man kryddar en drink med en aning angostura.