Den sista grisenHorace Engdahl tar nödutgången för gubbsexister

Det är en ensam galt som stilla och eftertänksamt bökar i leran, gräver fram små korn av sanning och god formuleringskonst. Sedan trappas det upp – ba-ba-bam! – och det vilda grispartyt är ett faktum. I mitten står han, akademiledamoten, författaren och kritikern som blivit Horace med hela svenska folket, och kastar av sig den belevade manteln. Kejsaren är naken! Till höger och vänster slängs de ut; påståendena om att jämställdhet bygger på myter, att mannen inte får komma till tals i dagens samhälle, att kvinnor som vill ha roligare sex egentligen inte vill ha sex alls. Vad fanns under den kultiverade klädedräkten? En simpel mansgris! Ridå.

Voffor gör han på dette viset? Jag undrar uppriktigt: hur kommer det sig att Horace Engdahl, som har ett yrkesmässigt anseende och eftermäle att tänka på och som mot alla odds lyckats transformera elitism till folklighet, väljer nödutgången för gubbsexister? Är det en hommage till en utdöende art – Engdahl är dokumenterat svårt nostalgisk – de sista dödsryckningarna? Men något som den sista grisen existerar ju inte, de nyavlas hela tiden.