När konsten bländades av provokationen
I den pågående debatten om konst och yttrandefrihet hör man ofta försvar för konstnärens totala frihet och roll som provokatör. Denna romantiska konstsyn kan ses som en följd av att konstnären själv har blivit den som väljer vad som ska utnämnas till konst.
Vilken ovanlig höst detta har varit med alla kontroverser om var skiljelinjen skall dras mellan estetik och etik i konstsammanhang. Vore det inte för konfliktfaktorn skulle man glädja sig åt en vidgad debatt om spörsmål som annars brukar hänvisas till specialister eller moralpanikens opinioner. Men i stället har nya frågor dykt upp som hör ihop med en oklar hantering av konst- och konstnärsbegreppen. Då är det inte SD:s grumliga kultursyn jag syftar på, utan schabloner som cirkulerar även bland kulturutövare och konstdebattörer.