Recension
Åtta röster skildrar kung Oidipus öde
Koreografen och regissören Kajsa Giertz är, tillsammans med Birgitta Egerbladh, en av de främsta företrädarna för svensk dansteater. Säkert inspirerade av ikonen Pina Bausch har de utvecklat egna koncept för att integrera drama med dans i en poetisk energi, som förenar skådespelare och dansare i kollektiva uttryck. I Jon Fosses Kung Oidipus inleder Kajsa Giertz varje scen med en koreografisk figur, där aktörerna etablerar ett fysiskt språk för att utforska och färga teman och dialoger.
När till exempel den gamle, blinde siaren Teiresias inträder i dramat tar den högreste Lindy Larsson av sig allt utom kalsongerna och släpar runt på medspelaren Jennie Lindström i obekväma poser, så att hans kropp blir tung, krökt och eländig. När Jennie Lindström så sätter en hand framför hans ögon förvandlas Lindy Larsson helt till den man som med sin inre syn ser att kung Oidipus är blind för sitt eget öde. Teiresias krälar obehagligt närgånget på Fredrik Gunnarsons Oidipus, som äcklad avvisar sanningen om att han dödat sin far och lever i incest med sin egen mor.