Religionskritiken skapades inte av Humanisterna
RELIGIONSGRANSKNING Christer Sturmark väljer att glida undan för den kritik som väckts mot Humanisternas kampanj ”Gud finns nog inte”. Det skriver Susanne Wigorts Yngvesson, som anser att Humanisterna övervärderar sin roll som religionskritiker.
Humanisterna har fått befogad kritik för sin kampanj ”Gud finns nog inte”. Göran Rosenberg, Ola Larsmo, Ola Sigurdson och jag själv har undrat vad Humanisterna vill. Några kritiker, inklusive jag själv, har sett faror med att de riskerar att skapa främlingsproblem. Det är en fara som Sturmark viftar bort med att hänvisa till en icke namngiven muslimsk kvinna som uppges gilla kampanjen (SvD 2 juli). Men frågan gäller ju vilka som har intresse av att använda sig av Humanisternas retorik och bildspråk i destruktiva syften. I min artikel tar jag upp en rad frågor (SvD 29 juni). Jag diskuterar sådana problem som uppstår när de i sin kritik av religioner saknar vilja eller förmåga att nyansera beskrivningen av religiöst och sekulärt – eller utnämner sig själva som ensamma företrädare för förnuftet.
Allt detta väljer Sturmark att bortse från och glider undan med att säga att ”kritiken inte är konkret”. Sturmark antar att vi som kritiserar kampanjen har blivit skrämda, att vi är rädda för ett ”samhälle där alla har rätt till sin egen tro”. Men jag är inte rädd. Borde jag vara det? Hur många öppna dörrar är Sturmark beredd att slå in, innan han upptäcker tvärdraget i sina egna argument?