Människan ger upp inför tekniken
KULTURDEBATT Från robotar i äldrevården till datorer som skriver romaner - diskussionen om artificiell intelligens präglas av en olycklig uppgivenhet, som om tekniken vore en naturkraft, skriver Håkan Lindgren.
Vi bor i en uppfostringsanstalt vars budskap är att framtiden redan är avgjord. Det som väntar oss är robotar, konstgjort liv och överlägsen artificiell intelligens. Något val har vi inte: tro inte att någon annan framtid är möjlig. Det enda vi kan göra är att bita ihop och acceptera denna framtida teknik och de dilemman den för med sig, vare sig vi gillar det eller inte. Ju fortare vi accepterar det desto duktigare är vi: den färdigförpackade cyberframtiden säljs in med så mycket dystert moraliserande att det påminner om att ingå ett äktenskap på den gamla onda tiden. Jag skulle vilja sätta en spotlight på den märkliga, retroaktiva ödesbestämdhet som präglar diskussionen om framtiden: vi uppmanas att acceptera hela paketet i förväg, långt innan något av detta är verklighet, så att det till sist blir just så oundvikligt som det faktiskt inte är.
Fraserna om artificiell intelligens, om människor som flyttar över sina medvetanden till mjukvara för att leva i evighet och så vidare är redan så djupt inlärda att de kan upprepas utan någon tankeverksamhet alls. Jag upptäckte det när jag var på Karolinska Institutet för någon månad sedan och hörde en student dra hela den där välkända ramsan i en enda utandning. Den var bara en sekvens av läten, som orden i en gammal julsång, vars innebörd ingen längre lyssnar på.