Recension

Svart vitt och allt däremellanDaniel Adams-Ray

Kristin Lundell
Uppdaterad
Publicerad
Annons

Hade Daniel Adams-Ray fått en femma varje gång hans solosatsning jämfördes med forna Snook-kollegan Oskar Linnros hade sparbössan varit full. Men där Linnros spänner musklerna tar Adams-Ray ett betraktande steg tillbaka. Rappen har blivit till sång: han tar vara på orden, binder samman meningarna och tråcklar ihop helheten till en brokig kaftan. Adams-Ray har rivit sin fasad och står inte längre på helspänn. Istället sträcker han ut en hand till soulen, soukousrytmerna och den regelrätta poppen. Att inte ha något att bevisa har gjort Adams-Ray gott. Hans framtid låter ljus.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons