Krönika
Det var aldrig en fråga om att bilda sig – skriver Per Wästberg om sina läsupplevelser under ungdomsåren. Utan bara om lusten att över vallgravar, murar och stängsel tränga in på känslans inre borggårdar. In bland osedda bilder som med ens blir igenkännliga.
Tomas Tranströmer, Bo Grandien och jag förblev nära vänner sedan tonåren. I den åldern såg vi litteraturen som en lögn som hjälpte oss att få syn på sanningen. Genom läsningen fick vi – mer än ute i ”verkligheten” – tillgång till våra känslor och till andra människors dolda djup och inre sammanhang.