RecensionScenvår 2018
Teaterversionen av filmen speglar en förvirrad samtid
Anja Sušas scentolkning av Lars von Triers ”Idioterna” utforskar vår kaotiska tillvaro, där uttryck för sanning och äkthet dränks i buller. Theresa Benér skriver från Helsingborgs stadsteater.
Med den hyllade filmen ”Idioterna” från 1998 tillämpade Lars von Trier första gången de tio ”kyskhetslöften” han underkastat sig med manifestet Dogme 95. Syftet med Dogme var att frigöra filmskapande från spekulativa effekter, artificiella uttrycksmedel och fasta genrer. Genom att spela med befintligt ljus, ljud och scenografi på en plats skulle man nå fram till en mer omedelbar, oförställd sanning i skildringen.
När teaterregissören Anja Suša nu överför ”Idioterna” till scen utifrån en fri bearbetning av dramaturgen Tom Silkeberg är det för att utforska begrepp som trovärdighet och närvaro. Kan en skådespelare vara ”sann” på teaterscenen? I så fall med vilka medel? Vad är det för sanning vi i publiken förväntar oss och bejakar?