Lars Fr H Svendsen:Äktenskapets vanvettiga övermod

Är kärleksäktenskapet nödvändigtvis något att eftertrakta? En social praktik där hälften slutar med uppbrott och påfrestningen vanligtvis är väldigt stor för den som misslyckas, kan väl knappast betraktas som någon stor succé. Vi borde kanske skriva om vigselritualen så att det inte längre heter ”tills döden skiljer oss åt”, utan snarare ”tills långtråkigheten skiljer oss åt”. Man kan säga att det norska Stortinget i stor mån har insett detta, i och med införandet av ett förhandsdokument där brudparet måste erkänna att båda har ”lika rätt till skilsmässa”.

De klassiska filosoferna skriver mycket om kärlek, men ganska lite om äktenskapet. Det kan finnas flera orsaker till detta. En orsak är troligen att få av dem hade någon större erfarenhet i ämnet. Friedrich Nietzsche skriver att den ende store filosof som varit gift är Sokrates, och han betraktar detta som ett uttryck för den sokratiska ironin. Och när de ska skriva om äktenskapet går det inte alltid så bra. Immanuel Kant har givit tidernas minst romantiska beskrivning av äktenskapet: ”Äktenskapet är en sexuell förening enligt en princip, det vill säga den livslånga äganderätten till varandras könsorgan”. Jag skulle vilja säga att denna beskrivning kanske inte är helt tillfredsställande. En annan anledning är att filosofer tycker mycket om att uppehålla sig i de ideella sfärerna – där de kan tala om ideala uppfattningar om den stora kärleken – medan realiteterna visar sig i äktenskapet. Och där blir det inte bara tal om två själars förening i en, utan även om vem som ska ta disken och gå upp på natten för att ta hand om ett barn med kolik. James Joyce hävdade att Jesus sa mycket som verkade klokt om kärlek, men att han aldrig riktigt kunde tro honom, eftersom Jesus aldrig hade varit gift, och alla vet att det är det svåraste av allt. I denna kommentar av Joyce utmanas kärlekens idealitet av äktenskapets realiteter. Men det är ju en tröst att Joyce beskrev äktenskapet som svårt, inte omöjligt.

Kärleksäktenskapet representerar den kulturella normen i västvärlden och andra äktenskapsformer är utsatta för hård kritik. Tvångsäktenskapet blir – med rätta – avvisat av praktiskt taget alla debattörer, men många avvisar på samma gång det arrangerade äktenskapet, som om det inte vore någon skillnad på de två. Många går helt frivilligt in i arrangerade äktenskap eftersom det för dem är det självklara sättet att gifta sig på, på samma sätt som det är kärleken som motiverar genomsnittsskandinaven. Ibland deltar barnen själva i urvalsprocessen när familjen diskuterar vem som ska bli den framtida gemålen. Andra gånger är frivilligheten begränsad eftersom barnen uppfostrats till närmast blind lydnad, utan att det därför bör beskrivas som ett tvångsäktenskap. Tvång handlar det bara om när en person upplever att han eller hon blir påtvingad en äkta hälft som han eller hon helt enkelt inte vill gifta sig med. Men här talar vi om en glidande övergång mellan ”lydiga barn” som gifter sig frivilligt och barn som utsätts för så stark press att det i realiteten handlar om tvångsäktenskap.

Arrangerade äktenskap tycks ha flera fördelar framför kärleksäktenskapen. Om inte kärleken gör en blind så försämrar den onekligen omdömet, och då vore det ju fint om någon med omdömet i behåll kunde bestämma. Det finns inga exakta siffror på skilsmässofrekvensen i arrangerade äktenskap, men det finns anledning att tro att den är lägre än i kärleksäktenskapen. Det kan bero på att de inte baseras på en brusande, romantisk kärlek, och därför rämnar inte grunden för äktenskapet när det inte längre brusar så starkt.

Många av inläggen i debatten om arrangerade äktenskap präglas också av ett nog så oreflekterat antagande om att det bara finns en ”sann” form av äktenskap. Det tycks finnas en grundläggande uppfattning om att kärleksäktenskapet är den enda moraliskt acceptabla formen. En ganska uppseendeväckande föreställning, eftersom det stora flertalet äktenskap som ingåtts på denna jord under årens lopp har haft andra motiv, till exempel nytta eller tradition. Även i Norden var arrangerade äktenskap tidigare det vanligaste. De flesta äktenskap som ingåtts under historiens gång har inte motiverats av kärlek. Kärlek har nog utvecklats i många av dem, men det var inte därför de ingicks.

Än i dag ingås majoriteten av äktenskapen på jorden på andra grunder än kärlek. Äktenskapsinstitutionen och den romantiska kärleken har uppstått ganska oavhängigt av varandra, och frågan är hur bra de två går ihop. Den romantiska kärleken har sina rötter i medeltiden, och var då explicit sammankopplad med attraktion mellan två personer som inte var gifta med varandra. Det var inte minst ouppnåeligheten – att de två älskande inte kunde få varandra – som var ett väsentligt element i romantiseringen. Det handlade om något absolut idealt som aldrig kunde förverkligas i denna världen. I det moderna samhället blev det dock i tilltagande grad ett ideal att denna lidelse skulle förverkligas inför ramarna av äktenskapet, men det var först i det tjugonde århundradet som denna kombination av äktenskap och kärlek blev normen i det västliga samhället.

Vi har underkastat oss bilden av den romantiska kärleken. Det talas om en absolut enhet. Det finns en tro på att kärleken kan övervinna den ensamhet varje människa upplever. Och denna kärlek finns, den överträffar varje annan känsla, och den ger oss en känsla av samhörighet som övergår allt vi tidigare känt. Den är som ett rus, men det är en berusning som inger känslan av verklig mening, den mening alla andra former av berusning bara blir en blek ersättning för. Och vi klarar aldrig att till fullo uttrycka vad denna erfarenhet och mening handlar om. Om jag frågar dig varför du älskar din äkta hälft, hoppas jag att du inte kan svara. Om du kan säga klart och tydligt exakt varför du älskar honom eller henne, om du kan räkna upp vissa bestämda egenskaper där han eller hon tillfredsställer eller överträffar en norm, älskar du antagligen honom eller henne på felaktiga grunder. Där har kärleken mycket gemensamt med vänskapen eller att falla för ett konstverk. I båda fallen är det något oartikulerbart man faller för. Kan man säga exakt varför man är vänner är man antagligen inte så djupa vänner. Denna oartikulerbarhet är knuten till det unika med den älskade eller vännen. Det kan inte komma någon annan och ersätta honom eller henne. Det är avgörande att det är just den ende, och man kan inte säga precis vad det är med denna ende som gör honom eller henne oersättlig. Denna outbytbarhet känns starkast i förhållande till den man älskar.

Men det finns också anti-romantiska berättelser, som Charles Baudelaires prosadikt ”De fattigas ögon”. I berättelsen uttrycks en oväntad och plötslig insikt om främlingskap i förhållande till någon man trodde att man kände fullt ut. Där det romantiska kärleksbegreppet går ut på en absolut enhet mellan två människor, insisterar den antiromantiska på att detta är omöjligt, och att denna omöjlighet kommer att visa sig förr eller senare, att den lika gärna kan visa sig under själva förälskelsen som efter 30 års äktenskap. Både den romantiska och den antiromantiska beskrivningen rymmer en kärna av sanning. Problemet är väl att den ena vägrar erkänna skuggsidorna och den andra inte ser något annat än skuggsidorna då den bara är en negation av den första.

Men hurdant är då förhållandet mellan kärleken och äktenskapet? De flesta äktenskap som ingåtts genom historien har alltså inte motiverats av kärlek och det är först på 1100-1200-talet som äktenskap och romantisk kärlek börjar knytas tätt samman. Äktenskapsinstitutionen och kärleken har uppstått oberoende av varandra, och frågan är alltså om de två går att förena.

Enligt G W F Hegel är behovet att älska och att älskas det mest grundläggande av alla behov, och detta behov uppfylls i familjen, där man är medveten om sig själv som en del av denna bestämda enhet. Äktenskapet är ett starkt moraliskt band, där parterna är fria, även om de inte alltid känner sig fria. Denna känsla av ofrihet stammar ur förpliktelsen man har att stanna oavsett om man har en dålig dag, vecka eller månad.

Hegels poäng är emellertid att ingåendet av en sådan förpliktelse är att realisera sin frihet, snarare än att bli ofri – det är att ge sin frihet ett innehåll, det är en frihet att bli någon. Stendahl skriver att en människa kan anskaffa sig allt ensam – förutom karaktär. Genom att leva tillsammans med en annan människa lär man känna sig själv – man kommer underfund om vem man är, man blir sig själv. Man kan inte bli sig själv om ingen annan bidrar till att besvara frågan om vem man är, någon som kan se alla de saker man själv saknar förmåga att se. Och det tar tid att se alla dessa saker. Säkerligen händer det att en främling kan påpeka drag hos en själv som man inte lagt märke till, men denna främling känner ju en inte, och vet inte vad detta drag säger om en som helhet. På så sätt kan vi förstå äktenskapet som en frihet att bli sig själv.

Men vem man är, förändrar sig ju också. Därför är äktenskapslöftet en hybris, ett vanvettigt övermod. Inte bara ska man säga att man älskar någon precis just nu, vilket i sig inte är något obetydligt påstående, men också att man ska fortsätta att älska någon livet ut. Det är frågan om att lova något för alltid i förhållande till något som alltid förändrar sig, där förutsättningarna är i ständig förvandling. Det är att satsa absolut allt på något, väl medveten om att det kan förändra sig radikalt och kanske svika. Är detta irrationellt? Det är det kanske, men livet skulle vara outhärdligt tråkigt om man inte kunde påbörja dylika hasardartade företag. Och oavsett det är det en del av att fostras som människa. Kärleken är oberäknelig, irrationell och påminner om besatthet. Men det kanske kan vara av godo att vara besatt. Det grekiska ordet för lycka, eudaimonia, betyder att vara besatt av en ”god ande”, men oroväckande många hemsöks snarare av en ”ond ande”.

Själv står jag med bägge benen så fast planterade i en senmodern, västerländsk livsåskådning att det skulle vara otänkbart att gifta mig av andra orsaker än kärlek. Så jag får hoppas att den är tillräcklig. Men
jag bör samtidigt lägga Neil Youngs ord på minnet:

But only love
can break your heart
Try to be sure
right from the start
Yes only love
can break your heart
What if our world
should fall apart?

Översättning: Martin Aagård.
 

Lars Fr H Svendsen
är fil dr i filosofi vid Bergens universitet. Han utkom i våras med boken ”Ondskans filosofi”.