Recension

RovDikter i dialog med Döden

Tommy Olofsson
Publicerad
Annons

Den kurdisk-syriske författaren Salim Barakat bor sedan fem år i ett radhusområde i Skogås söder om Stockholm. Där sitter han och skriver på arabiska, som har kommit att bli hans litterära språk, sedan han i unga år lämnat Syrien och tagit sig till Beirut i Libanon, där han 1973 debuterade som författare. Olika prekära förhållanden har gjort att Barakat har varit tvungen att flytta på sig fler gånger. Länge bodde han på Cypern, men nu bor han alltså i Sverige och kan, har han berättat i en intervju (SvD 26/6 2003), tala arabiska, kurdiska eller engelska med sina grannar och vid det här laget troligen även svenska.
Han har skrivit tolv romaner och elva diktsamlingar. Två av romanerna har översatts till svenska, den grymma barndomsskildringen ”Järngräshoppan” (2000) och ”Fjädrarna” (2003), en labyrintisk skildring som utspelas i en syrisk by och formar sig till en sällsam blandning av saga och faktisk historia. Nu kommer för första
gången på svenska ett urval av hans poesi i en volym med titeln Rov. Liksom romanerna är dikturvalet översatt av Tetz Rooke, men det är Barakat själv som har styrt urvalet. Dikterna är hämtade ur fyra av hans diktsamlingar, publicerade från 1987 till 1997.
Hälften av poesivolymen upptas av en enda lång diktsvit i vilken poeten riktar sig till ”Döden”. Det retoriska greppet påminner om det som i vår kulturkrets odlades på sin tid av barockpoeterna. Man kan inte undgå att associera till John Donne och Andrew Marvell, men det finns naturligtvis mer närliggande referenser som är möjliga att göra, framför allt till Barakats store landsman Adonis. Liksom Adonis tycks Barakat uppfylld av en kärlek till den guldgruva som den arabiska poetiska traditionen utgör. Man anar att en del av formrepertoaren har hämtats från de gamla ordrika och suggestiva hymnerna. Samtidigt är bildspråket, som hos Adonis, präglat av en modernistisk estetik, framför allt av surrealismens vurm för metaforen.

Barakat skriver ett slags katalogdikt om döden, eller snarare till Döden. Han riktar sig till Döden som till en mytisk gestalt, och vad han huvudsakligen vräker ur sig är haranger av anklagelser, precis som Donne och Marvell en gång gjorde. Lite ostyrigt men ofta mycket överraskande kastar sig dikten mellan högt och lågt, mellan poetiskt påkostade inslag och vardagspräglat gnabb. Den poetiska spännvidden är stor, ibland kanske lite för stor för att kunna bli riktigt effektfull, som om poeten tar i för mycket.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons