Recension
Tät väv om födelse och död
”Själamakerskan” är en oemotståndlig roman om livet i en liten sardinsk by där småsinthet är granne med trygghet. I centrum står en flicka och hennes fostermor – en kvinna som står i både livets och dödens tjänst.
Dödens närvaro är påtaglig i Själamakerskan, den Sardinien-födda författaren Michela Murgias första bok på svenska. I centrum står Maria, flickan som vid sex års ålder blir den gamla kvinnan Bonaria Urrais själabarn; ett barn från en fattig familj som tas om hand av en barnlös kvinna och uppfostras som hennes eget.
Bandet mellan dem växer sig sakta starkare i takt med att deras gemensamma liv hittar sin form, och de bytungor som skvallrat om vad som föranlett den gamla att fatta ett sådant beslut, tystnar så småningom: ”För folk i Soreni hade det tagit sin tid, men till slut hade de förstått innebörden i den där mystiska liturgin och plötsligt var det som om det alltid hade varit så, själ och själabarn, ett mindre ansvarsfullt sätt att vara mor och dotter.”