Vänsterprassel i extremhögerns tid

Efter att Vesna Prekopic i DN ställt frågan om det verkligen är så farligt med otrohet och Ann Heberlein i SvD fyllt på med att kvinnor blir lyckligare av vänsterprassel, så har svenska kultursidor ägnat avsevärd energi åt frågan om sexuella snedsprång. De båda skribenterna har nämligen fått mothugg: bland annat har prästen Emma Audas varnat för att se på sex som en konsumtionsvara och sociologiprofessorn Emma Engdahl har argumenterat för att otrohet i förlängningen är ett hot mot demokratin.

Nå, efter att ha läst Florian Illies ”Kärlek i hatets tid”, om de kärlekshistorier Europas kulturelit hängav sig åt under åren 1929–1939, kan jag konstatera att vår tids otrohet framstår som en västanfläkt jämfört med den frenetiska aktiviteten i sängkamrar (och på diverse andra ställen) i Berlin och Paris under 1930-talet. Det var ett årtionde då demokratin definitivt var hotad, men om det skulle bero på den tidens många erotiska eskapader låter jag vara osagt.