RecensionTeater
Frifräsigt drama om demokratins dilemma
Örjan Anderssons fantasifulla tolkning av Sofokles ”Antigone” bärs av absurd humor och uppsluppet ensemblespel. Här ställs gudomliga ideal mot mänsklig opportunism.
I den antika grekiska tragedin ”Antigone” har kören en betydande roll. Det är inte en kör som sjunger, utan en grupp människor som representerar ”allmänheten”, som reagerar på dramats händelser och idékonflikt. När nu regissören och koreografen Örjan Andersson iscensätter en frifräsande innovativ bearbetning av dramat framhäver han just kören, det vill säga ensemblen. Och kören, det är ju vi.
Det är detta ”vi” som måste ta ställning till om Antigone har rätt när hon med hänvisning till en evig, gudomlig rättsordning trotsar sin morbrors, kung Kreon, nationella lag. Antigone begär att få begrava sin bror Polyneikes, död i strid mot hennes andre bror, Eteokles. Kreon har stämplat Polyneikes som fiende och förbjudit ritualer för hans döda kropp, medan Eteokles begravs som hjälte. Antigone dundrar att alla har rätt att få frid hos underjordens gudar.