RecensionTeater
Här hasar gamla oförrätter runt i nytt ljus
August Strindbergs kammarspel blir till en pardans på ett ålderdomshem i Anna-Lena Efvermans finurliga omtolkning. Ungdomsminnen och klena ben blandas till ett drömspel med rullator.
”Spöksonaten” är en pjäs – som många andra – där själva grundförutsättningarna för handlingen redan ägt rum: raderna av oförrätter, grymhet och brott är minnen som vägrar att blekna. Allt lever kvar och skapar det sceniska nu där gubben Hummel återigen spinner sina intriger. Nuet består ju alltid till stor del av det förflutna.
Strindbergs Intima teater vid Norra Bantorget kallar sig numera SIT – en förkortning som nästan låter som ett forskningsinstitut. Och visst är det så: teaterchefen Anna Pettersson har förtjänstfullt öppnat den gamla anrika scenen från 1907 för en rad, nästan impressionistiska och djärva tolkningar av sällan framförda Strindbergstexter.