När kulturen blev allas

Till de dynamiska decennierna i svensk litteratur hör 1960-talet. Mycket omprövas, inte minst litteraturens förhållande till sin omvärld. Konsten och litteraturen öppnas utåt, mot den politiska verkligheten; rapportböcker som Göran Palms från LM eller Sara Lidmans ”Gruva” är tecken i tiden, liksom dokumentärromanen – till exempel hos Per Olov Enquist och Per Olof Sundman – och pseudodokumentären, framför allt hos Per Gunnar Evander. De två till synes motsatta poetiska strömningarna nyenkelhet och konkretism, den ena utstuderat vardaglig och metaforfattig, den andra inriktad på knådning av själva språket bortom alla lexikaliska betydelser, hade ett gemensamt rotsystem i misstron mot gängse poetiska uttrycksmedel. Göran Palms dikt ”Havet” med sin jaha-reaktion och Bengt Emil Johnsons ”Hyllningarna” med sina stavelseramsor är tidiga exempel.

Opinionen mot vad Göran Sonnevi i en berömd dikt kallade ”USA:s vidriga krig” i Vietnam samlade massorna på en bred politisk vänsterkant, även om många också ”framlevde sina liv i lä för vänstervindarna”, som Lena Kåreland skriver i sin nya bok ”Inga gåbortsföremål. Lekfull litteratur och vidgad kulturdebatt i 1960- och 70-talens Sverige”.