Recension
Dystert komisk satir över frustrerade wannabees
De ser sig som Hollywoodstjärnor, men tills världen insett detta kör de buss eller säljer skor. David Cronenberg håller det groteska inom strama tyglar.
Om du köper dig ett par skor i en för ändamålet avsedd butik i låt oss säga Skövde eller Dallas (Texas), är chanserna rätt goda för att du genomför denna transaktion i sällskap med en skoförsäljare. Det är det vanliga, vad som är att betrakta som defaultläge inom skohandeln. Men om du ger dig på att shoppa fotbeklädnad i någon av filmindustrins kranskommuner i södra Kalifornien, kan du ge dig på att det är en skådespelare som säljer dig dina flip-flops eller sneakers. Eller möjligen en manusförfattare. Hen råkar bara sälja skor alldeles just för tillfället, i väntan på det oundvikliga genombrottet. Och så är det med alla du träffar: de är egentligen någon annan, en stjärna.
Det är, bland annat, detta som gör Hollywood så till den grad benäget att vända sig inåt mot den egna naveln. Här, runtomkring branschen, befinner sig avantgardet inom det som Martin Amis har kallat karaoke-berömmelsen: ett fenomen som innebär att alla människor är berömda; inte bara i femton minuter, som Andy Warhol en gång förutspådde – utan hela tiden. Men inne i det egna huvudet. Bara. Ingen annan vet om det. Ännu. Sedd genom filmindustrins speciella naveloptik framträder mänsklig lastbarhet och fåfänga, girighet och korruption med plågsam konturskärpa.