Filmatiseringar kräver djärva visionärer
Filmindustrins syn på romaner som opportunt stoff för framgångsrika filmer har fört med sig fega filmatiseringar som varken tar tillvara filmmediets möjligheter eller respekterar förlagorna. I stället får vi en serie likgiltiga produkter, identiska till formen.
Sedan en tid lever vi i en tid av utarmning för filmkonstens del, i Sverige men också internationellt. Det görs allt färre filmer som är något mer än kortsiktig underhållning, filmer som vågar och förmår vara unika, filmer man minns långt efter det att man sett dem. Detta återtåg för filmkonsten är inget plötsligt fenomen, det har pågått under ett par decennier, sedan 60- och 70-talen, en tid då både spelfilmen och dokumentärfilmen hade rollen av centrala konstarter, i en utveckling som lockade till sig de mest intelligenta och kreativa.