Recension

Hallå! Popmusik, kickar och kläder!Magnus Uggla blottar sitt innersta

Östermalmskillen och revoltören Magnus Uggla framstår som något av en Bellman för vår tid, skriver Ylva Lagercrantz Spindler, som roas av en generös show.

Publicerad
Magnus Uggla spelar sig själv.

Magnus Uggla spelar sig själv.

Foto: Mats Bäcker
Mats Bäcker
Foto: Mats Bäcker
Annons

Alla kulturredaktioners skräck: vem skickar man att recensera Magnus Ugglas ”Hallå! Popmusik, kickar och kläder”? En musik-, nöjes- eller teaterkritiker? Nej, det är inte lätt att definiera vad som kan liknas vid en hybrid mellan konsert, teatermonolog, stå upp och krogshow. Det märks inte minst på den nostalgiska, medelålders publiken som inte helt kan bestämma sig för om den ska klappa med som på allsång, bara vagga lite lätt med rumpan i bänkraderna eller sitta helt stilla under föreställningen. En och annan väljer att bryta teaterillusionen genom att högt ropa ut kommentarer och frågor riktade direkt mot Uggla.

Men där står han i varje fall, på tå framför det alltför höga mikrofonstativet och alls inte ”påmålad och falsk som andra”. Snart åker till och med de signifikanta solbrillorna av när den svenska glamourrocken och popoffret personifierad blottar sitt innersta, överklasskillen från Östermalm som gjorde revolt i lila platådojor från Kensington Market och på 70-talet sjöng sig in i det svenska folkhemmet med satiriska plakatteater-låtar som ”Varning på stan”, alltid lite skevt och skitigt med fokus på texten framför sången.

Annons
Mer från Startsidan
Annons
Annons