”Felaktiga påståenden om könsbekräftande vård”
Den retorik som professor Christopher Gillberg med flera använder riskerar att leda till att fler unga ifrågasätts i sin identitet och att ohälsan hos unga transpersoner ökar än mer. Vi efterfrågar ett nyanserat samtal om könsbekräftande vård som baseras på fakta, skriver Sandra Ehne, RFSL, och Frank Berglund, RFSL Ungdom, i en replik.
REPLIK | KÖNSDYSFORI HOS BARN
Unga har rätt att bli respekterade i sin könsidentitet, och unga har rätt till bra vård. RFSL och RFSL Ungdom är oroliga över att den retorik som artikelförfattarna använder (SvD Debatt 13/3) leder till att fler unga ifrågasätts i sin identitet och att ohälsan hos unga transpersoner ökar än mer. Vi efterfrågar ett nyanserat samtal om könsbekräftande vård, baserad på de fakta som finns, med fokus på att unga ska må så bra som möjligt och få tillgång till den vård de behöver.
De senaste åren har det skett en ökning av antalet unga och vuxna som söker könsbekräftande vård. Mer forskning behövs för att veta varför, men ökad tillgång till vård, förbättrad information om könsbekräftande vård och ett mer öppet samhälle är aspekter som antas bidra till ökningen. Det rör sig dock fortfarande om ett fåtal personer: 2017 fick 267 personer under 18 år i Sverige en könsdysforidiagnos, motsvarande 0,125 promille av alla under 18 år. Det är viktigt att dessa individer, som oftast mår mycket dåligt av sin könsdysfori, får ett bra omhändertagande i vården och blir tagna på allvar.
Unga som upplever könsdysfori behöver tillgång till könsutredning. Könsutredningen är multidisciplinär och till för att avgöra om det stämmer att en person upplever könsdysfori, och om könsbekräftande vård är den åtgärd som är mest lämplig. Att det kommer fler remisser till utredningsteamen, och fler unga därmed utreds, tyder på att vårdkedjan fungerar som den ska för de ungdomar som funderar kring sin könsidentitet.
Artikelförfattarna saknar erfarenhet av vård och forskning kring könsdysfori. Deras påståenden om könsbekräftande vård för unga är direkt felaktiga. Könsutredningsteamen har väntetider på upp till två år. För barn och unga krävs sedan en flerårig utredning med ett specialiserat team inom barn- och ungdomspsykiatrin. Teamen arbetar enligt evidensbaserade internationella och nationella rekommendationer. Om en person har andra diagnoser tar utredningen hänsyn till det.
Behandling med permanenta effekter, som könskonträr hormonbehandling, erbjuds som regel inte innan en observationstid på minst ett år och tidigast vid 16 års ålder. Personer under 18 år har inte heller tillgång till kirurgiska ingrepp i könsorganen. Det är alltså ingen snabb process och man träffar utredningsteamet långt fler än tre gånger. Det är inte heller fråga om någon könsstympning av barn.
Under utredningen inser en del personer att könsbekräftande vård inte är rätt väg. Det är inte samma sak som att ångra sig, utan ett resultat av utredningen som är precis lika viktigt som att komma fram till att det finns ett behov av könsbekräftande vård. Att personer som anser sig vara seriösa forskare hänvisar till antalet personer som uttalar sig på internet som ett bevis på en ökning av ånger är beklämmande. Svensk forskning visar att antalet personer som ångrat sin könsbekräftande behandling är oerhört få. Det går heller inte att applicera erfarenheter av ånger från USA på Sverige: utredningen ser annorlunda ut här och är betydligt mer omfattande.
Fler remisser till utredningsteamen behöver inte automatiskt betyda att det har skett en ökning av antalet personer med könsdysfori. För att veta mer om ökningen behövs mer forskning. Vi behöver också veta mer om varför vissa grupper i högre grad uppsöker vården. Forskningen bör bedrivas av seriösa forskare med hög forskningsetik och renommé, med expertkunskap om könsdysfori och som inte på förhand bestämt sig för vad forskningen ska visa.
Sandra Ehne
förbundsordförande RFSL
Frank Berglund
ordförande RFSL Ungdom