Sanslöst begåvat: Läs, bara läs!

Det här är skitbra. Sanslöst begåvat. Läs, bara läs! Egentligen kunde det räcka så, med en entusiastisk uppmaning till var och en om att omedelbums läsa norska Ingvild H Rishøi. Men, det finns mer att säga och, inte minst, undra: varför är hon inte mer i ropet?

När Ingvild H Rishøi mottog P O Enquists pris 2013, kommenterade Björn Kohlström det på sin blogg Bernur, med en syrlig kommentar om att Rishøi inte passar det Sverige som ”inte är intresserat av översättningar”, eftersom hon skriver noveller och de inte är ”kommersiellt gångbara”. Hon debuterade redan 2007 med sin första novellsamling ”La stå” och fick sitt genombrott, och flera priser, för sin andra, ”Historien om Fru Berg” (2011). Först nu föreligger Rishøis senaste novellsamling, ”Vinternoveller” från 2014, på svenska. Äntligen, men jag känner mig ändå manad att behålla den beska tonen. Ingen skugga ska falla över det lilla ambitiösa Flo förlag som omdömesgillt faktiskt ger ut boken, men däremot över alla andra, stora förlag: vad är det för fel på er?

”Vinternoveller” består av blott tre berättelser, den sista – ”Syskon” – är närmare 70 sidor lång. Den handlar om 17-åriga Rebekka, som hittar ett illavarslande brev adresserat till hennes psykiskt instabila mor och som därefter rymmer hemifrån med sina småsyskon, i ett försök att rädda familjen från oundviklig splittring. Rishøi varvar de tre barnens kyliga vinterpromenad mot stugan där Rebekka tänkt ta skydd, med tillbakablickar på familjens sorgtyngda, stökiga förflutna, och förser på så vis novellen med en intensiv laddning. Hon gestaltar förtvivlan med små, enkla medel, vilket gör den än mer övertygande; ”Syskon” är en fantastisk berättelse.