Fallet Kapten KlänningViktig berättelse förlorar på forcerad regi

Med ”Fallet Kapten Klänning” knyter Uppsala Stadsteater åter an till ett lokalt och nattsvart kriminalfall. Minns ”Knutby” 2009.Fallet Kapten Klänning kan inte heller ha lämnat någon oberörd. Uppsalas förre länspolismästare som stred för jämställdhetsfrågor och som 2010 dömdes för bland annat våldtäkt, grov våldtäkt och koppleri. I majoriteten av fallen var flickorna minderåriga, den yngsta inte äldre än 13 år. Det är lätt att offren i ett våldtäktsmål förblir anonyma, ett namn i en artikel och sedan inget mer. I Cristina Gottfridssons nyskrivna pjäs, som hämtar sitt material från bland annat förhör och sms-konversationer mellan Lindberg och flickorna, får de ansikten och röster med repliker som delvis är autentiska. På gott och ont i det att de nu åter blir exponerade offentligt, om än på en scen och inte i media.

Det är samtidigt chockerande vittnesmål som är viktiga att belysa, men tyvärr försvinner texten i en forcerad regi som i första akten verkar vilja gestalta den mediecirkus som omgav fallet: här blandas cabaret och varieté med Ture Sventon när delar av berättelsen återges som sportreferat med deckarvibbar via skränig mikrofonteknik och släpig nattklubbsröst, alltmedan hög musik tonar in och ut genom rummet. Som vore regissören rädd för att tystnaden och allvaret kan skrämma publiken.