Varsågod, ordet pop är ert
LONDON I veckan har jag flera gånger promenerat upp och ner för Bond Street, gatan i Mayfair där de flesta av Europas dyraste och finaste klädbutiker trängs.
Sommarreorna har börjat. Och jag kan äntligen överväga att känna på en Etro-kavaj, koftorna högst uppe på Dover Street Market och kanske till och med en jacka från ytterst lovande brittiska Rushmoor.
Ralph Laurens fönster är smyckade i blåvitt med en specialdesignad tenniskollektion för Wimbledons spelare och funktionärer. Och, trots att de inte ingår i rean, är jag där och fingrar, provar och förälskar mig i både cricketvästar och pikétröjor. Wimbledon. Den Vita Sporten. Cricketvästar. Kan det blir mer konservativt?
Det gör inget. Konservativ är alltid att föredra framför liberal. Konservatismen vet vi ju var vi har och hur den ser ut, dess formspråk så gjutet i stål att man kan tillåta sig att leka med dess estetik. För det är bara småborgerligheten, de nyliberala, som försöker lura kidsen med godispåsar på skolgården, som skrämmer mig på allvar.