Recension
Isolering som tvång – och befrielse
Marlen Haushofers moderna klassiker ”Väggen” har varit föremål för många tolkningar. Martin Lagerholm föredrar att avmetaforisera läsningen.
Att gå in i väggen, säger vi nu för tiden och menar utmattningssyndrom med psykosomatiska konsekvenser som trötthet, depression och minnesstörningar. I dess mest långtgående och smärtsamt djuplodande yttringar kan man rentav likna tillståndet vid ett slags existentiell nollpunkt. Jag känner, alltså vem är jag?
Österrikiska Marlen Haushofers moderna klassiker ”Väggen” från 1963 ges nu ut i Rebecca Lindskogs nyöversättning. Jag har inte läst Per Erik Wahlunds översättning från 1988, och kan alltså inte bedöma behovet av ytterligare en tolkning. I sitt efterord skriver Lindskog litet ospecificerat att hennes nyöversättning föranletts av både ”små detaljer och mer övergripande frågor”. Det är inte heller alldeles enkelt att förstå vad som exakt menas med följande resonemang: ”’Väggen’ är skriven av en kvinna och nu har den också fått en svensk språkdräkt av en kvinna. Och det är min förhoppning att romanen på så sätt har vunnit ytterligare dimensioner”. Hur då, kan man undra. Vilka dimensioner? Är Wahlunds ordval och satskonstruktioner för ”manliga”? Vad betyder i så fall det?