Ledare
Diskriminera rätt?
Kvotering ligger rätt i tiden. Är det inte föräldraförsäkringen så är det styrelser. Ena dagen ska man räkna snoppar, den andra ska man mäta hur många som har rätt hudfärg. Hur länge till är kvotering olagligt i Sverige?
När man anställer inrikes födda män trots att de har sämre meriter än andra sökande kallas det vid sitt rätta namn – diskriminering. Men när det i stället är den gruppen som diskrimineras börjar många sväva på målet. Detta trots att principen om likabehandling är själva grunden för att motverka all form av diskriminering.
En organisation som gjort mer än de flesta för att försvara individens rättigheter är Centrum för rättvisa. I torsdags meddelades att Polishögskolan valt att betala ut skadestånd till fyra män som nekades utbildningsplatser till förmån för kvinnliga sökande. Två tredjedelar av de sökande var män som hade klarat både de fysiska och språkliga testerna bättre, men eftersom Polishögskolan ville ha lika många kvinnor som män så konkurrerades många ut av sämre kvalificerade kvinnor.
Det framkom även att man hade använt en etnisk kvot, trots att det är olagligt. Hade det inte varit för Centrum för rättvisa hade kanske ingen drivit det här fallet. Diskrimineringsombudsmannen (DO) avböjde att hjälpa dem.
Det Centrum för rättvisa gör är lite otidsenligt. De försvarar individens rätt. Annars går trenden åt rakt motsatt håll. Det ska kvoteras och föras statistik över hudfärg, kön och andra egenskaper som individen är född med.
Rättviseförmedlingen är ett exempel. Nyligen firade de fem år som organisation och blev då uppvaktad av självaste statsministern med hemmasnickrad dikt. Och av Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra, Centerpartiets Annie Lööf och Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt. När något hyllas så här brett, från vänster till höger, är det ett tecken på att det intagit en roll som är självklart god. Alla vill göra anspråk på att bäst representera mångfald. Genom att gratulera Rättviseförmedlingen signalerar man att man tar frågan på allvar. Och vem kan vara emot något så fint som mångfald?
Väldigt få såklart. Men frågan är felställd. I dag står två sorters syn på rättvisa mot varandra. Å ena sidan tanken att en grupp måste vara proportionellt representerad i förhållande till sin andel av befolkningen för att man ska kunna tala om rättvisa. Det ska vara en spegel av samhället. Människor reduceras till sin grupptillhörighet. Å andra sidan tanken att människor ska bedömas lika oavsett vilken bakgrund de har, men bedömas utifrån sin kompetens. Likabehandling. Det är inte svårare än så. Kompetensen sitter inte i hudfärgen eller det man råkar ha mellan benen. Den senare synen delas av Centrum för rättvisa.
För lite över tio år sedan drev Centrum för rättvisa ett annat rättsfall, då mot Uppsala universitet. Höstterminen 2003 hade 30 av 300 platser på juristutbildningen vigts åt personer med utrikesbakgrund. Motiveringen var att man ville bättra på den etniska mångfalden. Efter många turer slog Högsta domstolen fast att etnisk kvotering är en form av illegal diskriminering som strider mot likabehandlingsprincipen.
Vad har hänt sedan dess? Opinionen har svängt. Polisen har nu erkänt att de diskriminerade på grund av kön och etnisk tillhörighet, men de diskriminerade rätt grupp, enligt den allt vanligare synen på rättvisa.