Vad hade du gjort som ensam överlevande?

Vad hade jag gjort? Jag ställer mig den frågan på ungefär varenda sida när jag läser den postapokalyptiska thrillern som Sofia Nordin skrivit om Hedvig. Om jag var 14 år, och varenda människa runt om mig plötsligt dog. Vad hade jag gjort då? Hur hade jag betett mig?

Hedvig i ”En sekund i taget” klarar inte av att vara kvar inne i lägenheten med sin döda mamma och sin döda lillebror, så hon går ut på gatan där hon bor. Där ligger kroppar i drivor. Strömmen har gått. Det är helt tyst. Allting är dött.

Det är så fruktansvärt otäckt och sorgligt och realistiskt beskrivet, att man som läsare sitter som på nålar redan från första sidan. Vatten och mat, tänker jag. Du måste ha vatten och mat, Hedvig, och helst tak över huvudet och ett varmt täcke!

Lösningen blir en gård på landet utanför staden, där Hedvig en gång varit med skolan. En slags undervisningsgård. Där har det inte bott någon, så där finns förmodligen inga döda kroppar, och det finns gott om mat på åkrarna och djur i ladugårdarna. Kanske kan Hedvig överleva där?

Hon får börja från noll, och lära sig allt. Hur hugger man ved? Hur mjölkar man en ko? Vad gör man på vintern, när vattnet i pumpen till brunnen fryser? Och utöver allt det praktiska, hur överlever man saknaden, sorgen och skräcken? Hur överlever man när man är helt ensam och inte har någon annan?

Om jag bara hade fått välja en enda bok att tipsa om för högstadieåldern, då hade jag valt den här. Inte bara för att den är fruktansvärt spännande från början till slut, och fantastiskt fint skriven. Utan för att det är nästan omöjligt att sluta tänka på den och prata om den när den väl är utläst.

Vad hade jag gjort om jag hade hamnat i Hedvigs sits? Jag ställer mig den frågan fortfarande, fast det är länge sedan jag läste boken.